Nu är ett nytt nummer av LiU magasin ute. Från och med nästa nummer kommer tidningen bara skickas ut till medlemmar i alumninätverket och till anställda vid LiU. För att fortsätta få tidningen, gör så här:

Är du alumn (tidigare student) och medlem i alumninätverket?

Då behöver du inte göra någonting alls, tidningen kommer som vanligt till dig.

Är du alumn från LiU, men inte nätverksmedlem?

Gå med i Linköpings universitets alumninätverk genom att registrera dig på www.liu.se/alumni. Medlemskapet kostar inget. Om du inte vet om du är medlem, testa att registrera dig (står det att personnumret måste vara unikt, är du redan medlem). Alla med­lemmar får tidningen LiU magasin hem i brevlådan. Du får även inbjudningar till våra alumnievent, nyheter om LiU och kan hålla kontakten med studiekompisar.

Inte alumn?

Skicka ett mejl till alumni@liu.se om att du vill ha en prenumeration så ordnar vi det, kostnadsfritt. Har du redan bett oss om en prenumeration behöver du inte göra det igen. Tidningen går även att läsa på webben.

Gästbloggare: Anna-Maria Svedberg, LiU-alumn från Applied Ethology and Animal Biology, Master

Senaste veckans nyheter har handlat om krisen i Ukraina, risken för att Vasaloppet ställs in på grund av det milda vädret, röstfusk i Melodifestivalen och dåliga levnadsförhållanden i olika flyktingläger runt om i världen. Mitt i all elände sitter jag här hemma i trygga Sverige. Trots att jag tycker att det är hemskt med oroligheterna i världen, växthuseffekten och fusk av olika slag finns det en annan sak som just jag brinner extra för, och det är djurens välfärd och rättigheter.

Jag har alltid känt en stark koppling och empati för djur. Jag lärde mig dock tidigt att alla djur inte vill bli klappade när jag som treåring skulle klappa en humla. När jag sedan i gymnasiet gick en kurs i etologi, läran om djurens beteende och de bakomliggande orsakerna, kunde jag äntligen börja sätt ord på mina tankar. Då gick det upp för mig att det var detta jag gjort hela mitt liv. Anledningen till att jag alltid varit en djurvän var för att jag alltid hade studerat djurens beteende och försökt förstå varför de betett sig som de gjort. Min fascination för djurens beteende växte sig större och jag övergav drömmen om att bli veterinär och siktade istället in mig på att bli zoolog eller etolog.

Etolog Anna-Maria Svedberg står på djurens sida.

År 2008 började jag att studera vid Etologi- och Djurskyddsprogrammet vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Skara. Under kandidatutbildningen läste vi förutom massa etologi bland annat evolutionsbiologi, systematik, välfärd och etik, djurskydd och djurmiljö. Utbildningen baserades till stor del på problembaserat lärande där man själv fick leta reda på källor, diskutera olika frågeställningar i grupp och lära sig att vara källkritisk. När det gäller djur är det väldigt lätt att känslorna tar över handen, vilket tydligt märks i dagens sociala medier där inlägg om till exempel djurplågeri snabbt får en enorm spridning och ”djurplågare” hängs ut med namn och bild. Men om man verkligen vill påverka djurens situation måste man ta ett steg tillbaka och se helheten. Det räcker inte med att bli arg, upprörd eller besviken och klicka på dela. Istället bör man försöka arbeta förebyggande och försöka förhindra att fler djur i framtiden far illa. Och det är här jag försöker komma in…

Under min kandidatutbildning snubblade jag på något vis in i försöksdjursvärlden som är fylld av etiska frågeställningar. Är det rätt att använda miljontals försöksdjur för att hitta botemedel för olika sjukdomar? Är det rätt att utsätta försöksdjur för oerhört stort lidande för att fastställa hur stor dos (LD50) eller hur stor koncentration (LC50) av ett ämne som har dödlig utgång för 50 % av försöksdjuren? Etiska frågeställningar som inte är helt lätta att svara på. Jag fick hur som helst upp ögonen för 3R-principen, som står för Reduce, Refine & Replace. I EU-direktiv framgår att alla europeiska länder aktivt ska arbeta med 3R-frågor för att minska antalet djur som används i djurförsök, förfina testmetoderna för att minska lidandet genom smärtlindring eller bättre djurhållning samt jobba för att ersätta djurförsök med alternativa metoder. Mitt intresse för 3R gjorde att jag kom i kontakt med Djurskyddet Sverige och idag sitter jag med i Jordbruksverkets Etik- och utbildningsutskott som representant för Djurskyddet. I och med det uppdraget har jag bland annat varit med i diskussionen om införlivningen av EU:s direktiv (Pdf) om djurförsök som trädde i kraft den 1 januari 2013. Jag är även Djurskyddet Sveriges suppleant i styrelsen för stiftelsen Forska Utan Djurförsök som stödjer forskning av framtagandet av alternativa metoder. På så vis känner jag att jag faktiskt är med och bidrar till en ökad välfärd för våra försöksdjur och inte bara klickar på dela…

High five för arbetet med 3R för att minska, förfina och ersätta djurförsök.

Men jag brinner också för våra sällskapsdjur. Efter mina tre år i Skara visste jag att jag ville sprida kunskap om sällskapsdjurens naturliga beteende och bidra till en ökad välfärd för även de djurslagen som jag ofta upplever som missförstådda. Men först ville jag lära mig mer om de bakomliggande funktionerna som påverkar djurens beteende, t.ex. stress och genetik. Därför hamnade jag i Linköping och började studera masterprogrammet Applied Ethology and Animal Biology under ledning av Per Jensen. Samma Per Jensen som för övrigt hade skrivit boken som gjorde att jag upptäckte etologins fantastiska värld från första början. Efter två år hade jag mer kunskap i min ryggsäck och kände att jag nu äntligen var redo att bege mig ut i den stora världen där majoriteten inte har en aning om vad etologi, läran om djurens beteende, är för något. För att ändra på detta betsämde jag mig för att starta ett eget företag och erbjuda föreläsningar, kurser och beteenderådgivning om djurens beteende. Jag vill sprida kunskap om djurens beteende och på så sätt öka förståelsen för deras naturliga behov och hur man som djurägare med enkla medel kan ge sitt djur en trevligare tillvaro. Jag tog min masterexamen i maj 2013 och startade mitt företag under sommaren. Därför är jag alldeles i uppbyggnadsfasen och inte hunnit så långt än. Men jag är övertygad om att djuren behöver någon som står på deras sida som lägger all sin energi på att sprida kunskap och förståelse för deras situation. Därför kommer jag att kämpa på med att bygga upp mitt företag mitt bland krig, klimatförändring, svältande barn och fusk i Melodifestivalen!

Jag och min tervueren Aron har siktet är inställt på att sprida kunskap och förståelse för djurens beteende.

 Gästbloggare: Lina Broberg, LiU-alumn från sjuksköterske- och barnmorskeprogrammet 

Jag har blivit välsignad med något fint. Något jag värdesätter oerhört högt, är rädd om och hoppas kunna vårda och behålla för alltid. Det jag syftar på är gåvan och ynnesten att få ha sina kollegor som vänner.

När jag tog min Barnmorskeexamen juni 2006, så var vi tre kursare som samtidigt började arbeta på Förlossningen på US. Som nyfärdig barnmorska är den nya yrkesrollen rolig och utmanande men också kravfylld och oerhört nervös. Vi tre kursare hade då och då våra inofficiella ”reflektionsluncher”. Det mesta handlade då om jobbet; dess svårigheter men även om det där oerhört underbara. Vi diskuterade våra egna roller som nyfärdiga Barnmorskor, men även våra kollegors styrkor och eventuella tillkortakommanden. Åh vad vi såg fram emot att bli säkra och självständiga precis som dem!

Året efter att vi tog examen, så började en helt ny kull nyutexaminerade Barnmorskor på Förlossningen. De kände naturligtvis varandra sedan utbildningen, men vi två som var kvar från min kurs (den tredje flyttade så småningom) svetsades snart samman med ”de nya”. Under något år till så tillkom ett gäng Barnmorskor, både på arbetsplatsen, men även i vår gemenskap. Flera av oss har fått både ett och två barn under samma tidsrymd, vilket också gjorde att många föräldralediga dagar spenderades tillsammans.

Under dessa 8 år som Barnmorska, så har jag trivts bra med mitt yrke och med alla mina kollegor. Yrket i sig ger kraft och energi, men det gör även den här speciella gruppen av kollegor, som jag numera även kallar mina vänner. Jag gläds över den fördjupade relationen som jag fått med flera av dem.

När vi ses kan det vara allt från en snabbfika till en öl på stan, middagar, julgröt, fester, springa Tjejmilen, SPA eller som nu senast; en långweekend i Sälen. Det alla dessa träffar dock har gemensamt är att vi skrattar så oerhört mycket och att vi hela tiden lär känna varandra bättre och bättre. För även om man har andra vänner från det ”civila livet”, så kan dessa personer nog aldrig förstå dynamiken, språket och upplevelserna som vi delar med tanke på vår speciella yrkesroll.

Så; Lina, Maggan, Martina, Emelie, Lena, Carro, Jossan, Theresa, Karin E, Karin Eb och Elin; Tack för att ni finns. De bästa av de bästa!

Läs gärna Linas tidigare gästblogginlägg: Sjukhuset 2011

Gästbloggare: Sara Hedström, alumn från Kultur, samhälle, mediegestaltning (1997-2001)

I vår vardag möter vi många trötta, ointressanta och oinspirerande varumärken. De far förbi vårt medvetande och vi går vidare, utan att bry oss om deras existens. Men vad är det egentligen som gör att vi är mer intresserade av vissa produkter än andra? Vad styr vårt beteende?

Sara Hedström

Omvärlden förändras, och det går fort. Det som var inne igår är bortglömt idag och det räcker inte längre att ha en bra produkt eller service för att nå framgång. Vi köper inte produkter eller service, vi köper en känsla, en lösning, ett varumärke. Naturligtvis måste varumärken uppfylla den funktionella nyttan, men idag är det långtifrån hela sanningen. Såväl individer som företag använder varumärken som en avspegling, eller till och med en förstärkning av det vi vill vara – vårt sanna jag. Det som inte förstärker eller avspeglar vårt personliga eller företags varumärke väljs bort.

Köper du en ny mobil idag, köper du också en upplevelse, en designikon, en statussymbol, en mediaspelare, en spelkonsol m m. Den mat vi köper och lagar bygger också vårt personliga varumärke: miljömedveten, hälsosam, rik, fattig, trendig, duktig… Är det egentligen någon funktionell skillnad mellan att köpa Icas egna ekologiska havregryn eller Saltå Kvarns? Troligtvis inte. Trots detta är vi villiga att betala mycket mer för vissa varumärken enbart på grund av vad de står för på ett känslomässigt plan.

Vad ska man då göra med varumärken som inte följt med i utvecklingen, fått dåligt rykte och är oattraktiva för sin kundkrets? För ett falnat varumärke finns bara en lösning – revitalisera! För den som jobbar med dessa frågor gäller det att starta i nuet och sikta mot framtiden. Fundera över hur varumärket ser ut idag, hur ser visionen ut och hur vill man att varumärket ska uppfattas om fem år. Att man väljer att sätta målbilden några år bort är för att peka ut en riktning att upprätta en handlingsplan efter. Enkelt förklarat kan processen delas in i några steg:

1. Nulägesanalys – vad tycker vi om oss själva, vad tycker våra kunder om oss.
2. Vision – tydliggör vilket det övergripande målet för företagets/produktens existens.
3. Hur vill vi uppfattas om fem år?
4. Varumärkeslöftet skapas – vad är det varumärket lovar sina kunder? Vad får kunden förutom den funktionella nyttan? För bilar kan varumärkeslöftet t ex innefatta körglädje eller säkerhet.
5. Framtagande av handlingsplan och strategier – vad måste vi göra för att uppfattas som vi vill? Här kommer de viktiga detaljerna in! Denna punkt kan omfatta alt! Lokaler, personalens arbetssätt, design, grafisk profil, produktutveckling m m.
6. Implementering – såväl internt som externt. Här gäller det att få med alla på tåget och se till att alla ser sin viktiga pusselbit i att bygga varumärket. Engagerade medarbetare är företagets bästa vän…
7. Kontinuerlig utvärdering och idogt arbete!!!

Ett varumärkesarbete tar aldrig slut, eftersom omvärlden ständigt förändras. Det kan kännas motigt att ”börja om från början” med att bygga sitt varumärke, men det är välinvesterade resurser. Jag rekommenderar att man hyr in en konsult som leder arbetet eftersom det är svårt att göra det ”från insidan” – det är lätt att bli hemmablind.

När arbetet väl sätter igång – ha kul! Låt alla komma till tals med kreativa idéer och var öppna för delaktighet från såväl medarbetare som kunder.

Ett piggt och vaket varumärke är mycket mer attraktivt en ett trött avsomnat.

Sara Hedström
Kommunikations- och varumärkesstrateg
se.linkedin.com/in/sarahedstrom/

Följ mig:
Twitter: @said2sara
Blogg: http://brandfarligt.wordpress.com/

I Sverige, och i världen, kryllar det av duktiga, spännande och härliga alumner (tidigare studenter) från Linköpings universitet. Det är inspirerande för blivande studenter eller de som pluggar just nu att se vad folk har gjort efter examen och hur de har använt sig av utbildningen. Och det är även inspirerande och lärorikt för oss som arbetar på universitetet.

Nu drar det spännande arbetet med nomineringsförfarandet till Årets alumn vid Linköpings universitet igång för fjärde året i rad. Utmärkelsen är till för att uppmärksamma våra duktiga alumner lite extra. Den går till en man och en kvinna som efter sin studietid gjort något utöver det vanliga. Har du något bra förslag på en person som du tycker förtjänar utmärkelsen? Alla är välkomna att nominera en eller flera kandidater.

Årets alumn ska ha läst minst två år på heltid vid Linköpings universitet. Personen ska ha utfört en prestation av något slag, engagerat sig i en fråga eller gjort något annat som förtjänar att uppmärksammas.

Skicka ditt förslag till camilla.smedberg@liu.se senast den 2 juni.  Förslaget ska innehålla alumnens namn, utbildning, en kort beskrivning av vad personen har gjort, och en motivering till varför hon eller han förtjänar att bli Årets alumn.

Årets alumner kommer att bjudas in till universitetet den 3 oktober för att mingla och bli firade. Det blir en festlig dag, där de får hyllningar och en egen blänkande Årets alumn-platta. De kommer även att hålla varsitt föredrag, något som brukar vara mycket uppskattat av gästerna på eventet.

Maha Bouzeid, alumn från Industriell ekonomi och Jonas Ludvigsson, alumn från läkarprogrammet, blev utsedda till Årets alumn 2013. De har varit inspirerande gäster på flera event under året. Bland annat har Jonas Ludvigsson hållit ett uppskattat föredrag under en alumnitträff i Stockholm och Maha Bouzeid träffade alumner bosatta i England under en middag i London. Och av de arrangemang som vi har haft under året, hamnade Årets alumn på topp i utvärderingarna (så missa inte att vara med!).

Läs mer om Årets alumn

Det är kanske inte exakt den väg man tänkt sig som leder dit man vill. Ibland snubblar man in på något som man inte alls planerat, men så visar det sig vara helt rätt ändå. Så jaga bananskalen, passa på att halka in på något som verkar spännande. Arbetslivet är långt- jättelångt till och med. Det finns gott om tid att prova det som verkar lockande. Det var några av tankarna som fyra alumner (tidigare studenter) från Linköpings universitet delade med sig av på Career Talks 8 maj.

Det var en och annan som höjde på ögonbrynen när de kom in i C-salen, som inte riktigt såg ut som vanligt. Nedsläckt och med allt ljus på en väl inbodd soffgrupp. Kaffet puttrade i bakgrunden, som om moderatorn Marcus Höök bjöd in gästerna till sitt vardagsrum. Samtalet handlade om alumnernas resa från studielivet och ut i verkligheten, med jobbsökande, nya vägval och sökandet efter vad man brinner för.

En av dem som delade med sig av sin berättelse om livet efter LiU är Therése Engström. Hon jobbar som insamlingschef på Röda Korset och har tidigare arbetat inom Läkare utan gränser. Hon läste industriell ekonomi, mycket för att det var en bred utbildning och hon inte var säker på vad hon ville. För henne var det viktigt att få arbeta med något som hon känner passionerat för, och hon har fått söka sig fram för att hitta rätt.

– Ibland har jag känt, att när ska jag bli en riktig ingenjör? Men efter hand har jag insett hur mycket nytta jag har av utbildningen även om jag jobbade med helt andra saker. I mitt jobb behövs projektledning, planering, varumärkesarbete och internationella relationer till exempel, så jag är glad att jag har utbildningen i ryggen. Många av mina studiekompisar har numera chefspositioner och det är ett väldigt bra nätverk att ha i mitt jobb. De relationerna har också varit bra att prata om känslan att vara vilse. Det är ett stöd att vi har samma bakgrund och referensramar.

Även Staffan Emanuelsson undrade om han valt rätt när han läste medieteknik.  Det var mycket matte, fysik och programmering.

– Jag var rädd att jag skulle sitta och programmera. Att bara göra en liten del var inte vad jag ville, jag ville kunna känna att det här, det har Staffan gjort. Jag sökte jobbet som junior produktchef på Cloetta trots att jag egentligen pluggat helt andra grejer. Och de fem år jag jobbat på Cloetta har varit min skola. Är man intresserad och vill lära sig kommer man in i det.

Just nu prioriterar han familjen framför spännande utmaningar som skulle innebära en flytt. Han betonar att det arbetslivet är långt, det går bra att ha karriären av och på under olika perioder av livet.

Per Sjödell har läst internationella ekonomprogrammet och är vd för Fiskars Sweden. Han har tidigare jobbat på Gant och varit marknadschef på H&M. – Jag är lustsökande och lusten har styrt hur jag hamnat på olika jobb. På den tiden jag gick ut stack det ut lite att jag läst tyska, nu måste man ha rest till månen för att sticka ut, skojar han.

– Jag trodde först på att hålla sig cool. Tänkte jag har bra betyg och är en rolig kille, jag ska inte vara så på. Men det fungerar inte. Det som är viktigt när jag ska anställa, är att det är någon som visar att man vill ha jobbet. Att man är beredd att gå utanför komfortzonen. Det där med orange cv, blommor och choklad- det funkar inte. Utan mejla, ring, visa intresse för att jobba hos just oss.

Katja Hvenmark-Nilsson berättade om att i slutet på studierna till lärare var det så fullt upp så hon hade inte tid att fundera på livet efter examen. När det var dags att söka jobb insåg hon snabbt att de inte stod och skrek efter henne. Hon satsade kvantitativt och började skicka ansökningar till städer runt om i Sverige. Hon började på A som i Arjeplog och Alingsås. Sedan till B som i Borås och så vidare. Hon kom till H innan hon fick jobb. Det visade sig vara fel tid att söka på våren när alla på skolorna hade för fullt upp för att anställa ny personal, så mitt i sommaren lossnade det.

Väl på plats som lärare tyckte hon sig ha mycket kunskaper med sig från universitetet, men att det också fanns dilemman som hon var oförberedd på. Som att individbaserat lärande var en god tanke, men hur hanterar man det, om det är 240 individer att förhålla sig till? Funderingarna ledde till att hon skrev en bok som riktar sig mot nyblivna lärare. Hon känner inte igen sig i den dystra bild som medierna målar upp av skolvärlden, utan trivs väldigt bra med yrket, elever och kollegor.

Anna Eldered som läser andra året på Industriell ekonomi var där och lyssnade. Hon tyckte att det var kul att lyssna och bra tips. Hon kände igen sig i vad alumnerna sa om att leva i nuet och att det inte är så farligt att göra fel.

Gustaf Wendt som är inne på sitt fjärde studieår tyckte att han fick sig en tankeställare.

– Kanske är det inte så bråttom ut. Jag har funderat på att ta studieuppehåll men tänkt att det är ett förlorat år. Men kanske är det en chans att göra något som sticker ut, göra något som utvecklar mig själv. Passa på innan man har familj och så. Det var också skönt att se att man inte stänger in sig med den utbildning man valt, man kan välja annat.

Det var första gången som LiU Alumni arrangerade detta event.

– Det blev lyckat, säger Camilla Smedberg alumniansvarig på LiU, och vi planerar att göra detta till ett årligt arrangemang. Vi ville att samtalet skulle handla om karriär i ett bredare perspektiv, därför valde vi namnet Career Talks.  Det svenska ordet karriär för tankarna till position, pengar, mål i sikte. Vi vill använda det engelska för att det är bredare och mer handlar om min utveckling, mina val, vad vill jag i livet. Och vilka är bättre skickade att berätta om livet efter examen, än våra fantastiska alumner.

Om Career Talks på LiU-nytt

Som vanligt gjorde vi en utvärdering efter eventet. Det är ett bra sätt att få veta mer om hur besökarna upplevde tillfället och vad som kan för bättras. Extra spännande var det denna gång eftersom det var ett nytt koncept vi provade. Som helhet var betyget gott: 4,2 (på en skala mellan 1-5, med 5 som bäst). De medverkande alumnerna fick toppbetyg (4.4) precis som moderatorn Marcus Höök som gjorde ett fint jobb med att hålla ihop samtalet. De flesta var positiva till upplägget och tyckte det var inspirerande att lyssna. Några hade förväntat sig mer konkreta tips. Andra hade velat veta mer om alumnerna och fått ställa frågor.

”Stort tack för Career Talks, jag är så glad att jag deltog. Det var inspirerande, lärorikt och annorlunda upplägg som verkligen passade mig. Jag tog till mig mycket från samtalen och det var väldigt engaging. Det var min bäst spenderade timma på länge. Mycket duktiga talare, verkade som om alla övat mycket men ändå var det naturligt. Otroligt bra jobbat! Tack ännu en gång.”

”Mer annorlunda tips. Kändes som alla tips var så självklara. Gärna någon som läst ihop sitt eget kandidatprogram till nästa år. Fler gäster hade varit intressant. Men älskade upplägget! Kul!”

Gästbloggare: Jonna Bergqvist,  LiU-alumn från Slöjd, hantverk och formgivning

Att ta min kandidatexamen och starta ett eget företag var två inledande steg i mitt nya liv som illustratör och formgivare. Jag hade arbetat många år i butik och trivdes bra med det. Men livet kan ibland komma med oväntade händelser som får dig att omprioritera och få dig fundera på vad du verkligen vill göra med ditt liv. Den händelsen var i mitt fall en bilolycka där jag en vinter blev påkörd bakifrån av en annan personbil när jag stannat vid ett övergångsställe för att släppa fram en gående kvinna. Bilen hade inte hög fart men hade inte möjlighet att stanna i tid på grund av det hala väglaget. Inte trodde jag då att detta skulle leda till en stor förändring i mitt liv, både privat och i yrkeslivet.

Efter olyckan fick jag allt mer problem med värk i nacke och axlar. Fram och tillbaka till läkare och olika former av smärtlindring testades. Det tog mycket på mina krafter att gå med värk utan att veta vad som var fel. Att det som börjat som en wiplashskada plötsligt började göra ont i armar, ben och leder var för mig ett mysterium. Hur kunde jag ha så ont på helt olika ställen på kroppen från dag till dag? Var det jag som inbillade mig? Inte kunde jag väl ha skador på varje kroppsdel och varför var jag så trött hela tiden?

Jag blev till slut skickad till specialister på Smärt och Rehab kliniken i Linköping. Där fick jag träffa ett helt gäng med olika specialister och läkare. Efter de tester som gjorts och långa samtal fick jag diagnosen fibromyalgi. Jag visste inte vad sjukdomen innebar, men fick en enkel förklaring där läkaren beskrev mina nervtrådar som överkänsliga mot smärta. Det som bara var en lätt stöt för någon annan kändes som ett knytnävsslag för mig. På grund av den enorma smärta jag hade i början efter olyckan så blev mitt smärtsystem skadat och reagerade starkt på minsta lilla sak.

Självklart är det inte roligt att få den diagnosen, men det var väldigt skönt att få reda på varför min kropp reagerade som den gjorde. Och varför jag hade värk som flyttade runt i kroppen. Det satt inte i mitt huvud, det fanns en medicinsk förklaring, och det var skönt att höra!

När jag fått en diagnos och den hjälp som fanns att få, i form av medicin och träningsprogram samt rehabilitering i grupp under ett antal veckor var det dags att fundera på vad jag skulle göra nu. Inte kunde jag vara kvar på den arbetsplats jag hade då det var för tungt och inte hjälpte mig att må bättre fysiskt. Tankarna snurrade ett tag, fram och tillbaka, vad ville jag göra istället och hur skulle jag tjäna mitt uppehälle.

Ganska snart började jag intressera mig för de olika utbildningar som fanns att söka. Jag hade tidigare läst Konstvetenskap på Linköpings universitet och mitt intresse för design och formgivning har alltid funnits i mitt liv, både teoretiskt och praktiskt. Mitt val föll på en konstutbildning på Lunnevads folkhögskola strax utanför Linköping. Där fick man undervisning i måleri, grafik, keramik, teckning, kroki, digital bildhantering och skulptur. Jag började med att ta tjänstledigt från mitt arbete då det var en stor omställning att lämna den trygghet en fast heltidsanställning innebar och välja en osäker och betydligt mer kostsam sysselsättning som skolan var då jag istället för en bra lön fick vänja mig vid att leva på studielån. Jag trivdes bra med mitt val även om det innebar en omställning ekonomiskt. För mig vägde det över stort att jag fick möjlighet att ägna mig åt det jag drömt om sedan barnsben samtidigt som livet blev lättare för mig fysiskt. Jag kunde nu själv styra mina dagar mer och anpassa mig efter dagsformen i mina arbeten, en dag med mer värk kunde jag ta det lugnare och de dagar som jag mådde bättre kunde jag jobba på för fullt. Det ena ledde till det andra och efter att ha avslutat mina 2 år på Lunnevad valde jag att söka Slöjd, hantverk och formgivning 180 hp vid Linköpings universitet och påbörjade min utbildning 2009. Utbildningen gav mig stor inspiration och nya kunskaper i olika tekniker och material. De tre åren gick fort och våren 2013 tog jag min kandidatexamen i formgivning.

Jag har inte ångrat mina beslut att börja studera en enda dag trots motgångar eller de uppoffringar det inneburit. För mig har det varit en förmån att få ägna dagarna åt det som betyder så mycket för mig, att få skapa och uttrycka mig genom min konst, mina illustrationer och formgivning. Den glädje jag känner och den positiva energi det ger mig är så mycket mer värt än pengar.

Det är nu nio månader sedan jag startade mitt eget företag och började arbeta som illustratör. Jag illustrerar barnböcker, har gett ut min egen bilderbok, illustrerar vykort, posters och specialbeställda bilder till olika uppdragsgivare. Då det tar tid att komma in i branschen och tjäna tillräckligt mycket för att kunna försörja sig på bara illustrationer har jag valt att även arbeta i butik som komplement. Jag stortrivs med mitt arbete och känner hur det börjar lossna mer och mer. En bit på väg mot målet och väldigt nöjd med mina val, både med utbildningar och valet att starta eget!

Tänk vad en liten olycka kan förändra livet, till det bättre på många sätt, den gjorde att jag tog beslut och valde vägar som jag annars kanske hade blundat för och en dag i framtiden antagligen ångrat.

Våga satsa på dina drömmar och ge dem en chans innan det är för sent.

Hälsningar Jonna

Ni hittar mig på

www.facebook.com/formstudiojonnabergqvist

www.formstudiojonna.n.nu

www.illustratorcentrum.se/medlem/jonna-bergqvist

www.instagram.com/formstudiojonna

När jag skrev i detta forum sist hade jag kommit hem efter ett halvårs tjänstledighet från min tjänst som gymnasielärare. Ett halvår som jag spenderade i Tyskland. Närmare bestämt i Berlin, som bredvid mitt kära Norrköping, är min favoritstad. Jag hade olika ströjobb, njöt av det staden har att erbjuda men framför allt så sprang jag. Jag sprang genom parker, skogar, myllrande stadsdelar och längs kanalerna.

Det var under våren 2011. Sedan dess har jag blivit en än mer passionerad löpare. Så hängiven att jag i december 2012 tog steget och sade upp mig från min fasta tjänst och började jobba som vikarie i Norrköpings kommun. Det gav mig möjlighet att åka på träningsläger, tävlingar och äventyra runt om i världen. Det var bara jag som bestämde över min tid. Jag var kvar i skolans värld där jag trivs men tog möjligheten att leva ut min dröm. Det var då det som jag kommit att kalla mitt löparäventyr började på riktigt.

Sedan dess har listan på länder jag besökt blivit längre och längre. Jag måste erkänna att jag samlar på dem och jag har upptäckt att det inte finns några man inte kan springa i. Jag har varit i Uganda och blivit omsprungen av en gubbe i gummistövlar på ett intervallpass på en ö i Victoriasjön. Jag har kvällsjoggat i solnedgången längs Mekongfloden i Vietnam. Jag har njutit av ett morgonpass i en liten stad i Palestina dagen efter skottlossning på taket bredvid. Jag har sprungit inom den isbjörnsfria zonen på Svalbard. Jag har avslutat mitt långpass på en bröllopsfest i Jordanien.  Jag har tränat med världseliten i Kenya. Jag har sprungit de 32 milen mellan Wien och Budapest. Jag har sprungit 24 timmar i en tunnel i Oslo. Jag har tagit mig an backarna under den kuperade maran i Jerusalem. Jag har tränat mellan topparna i Lofoten. Jag har joggat längs stränderna på Galapagosöarna. Men jag har också tränat i Vrinneviskogen, sprungit längs strömmen, runt Ågelsjön och i Norrköpings promenader. Där finns äventyret i vardagen.

Jag skriver att jag springer mycket. De sista två åren har jag även upptäckt ultralöpning vilket innebär distanser längre än maraton. Distanser jag inte visste var möjliga att springa innan jag testade på 100 km i SM 2012. Testet gick bra, jag tog ett SM-guld, och det som först var en plågsam insikt om att jag säkert skulle utsätta min kropp för en liknande prövning igen utbyttes snart mot glädjen att ha hittat min grej. Sedan dess har det blivit fler medaljer och långa tävlingar. Just nu sitter jag på planet på väg till Sydafrika, för min hittills största utmaning. Comrades, världens största och mest prestigfyllda ultralopp där jag ska tampas med världseliten.

På hemmaplan har jag just nu en projektanställning på halvtid i min klubb GoIF Tjalve och eftersom jag gillar nya utmaningar jobbar jag även i polisens vikariepool som arrestvakt. Bredvid detta och min elitsatsning på löpning har jag startat mitt eget företag vilket är väldigt spännande. Jag erbjuder inspirationsföreläsningar, löpcoaching och andra löprelaterade event. Mitt liv blir mer och mer uppfyllt av denna fantastiska sport. En sport och ett intresse man alltid kan ta med sig. Det man kan upptäcka med löparskorna på ligger där precis utanför din dörr och sträcker sig över hela världen.

Detta innebär att jag spenderar mindre och mindre tid i skolan för tillfället men jag idkar en annan typ av undervisning. Det är väldigt roligt att coacha människor inom löpning. Personer som verkligen vill lära sig mer och suger åt sig det man säger som svampar. Oerhört motiverade elever. Att också få stå framför grupper av människor och inspirera till att våga leva ut sina drömmar är också fantastiskt. Förra veckan fick jag ett mail från en kvinna som varit på min föreläsning. Hon skrev att hon dagen efter hade tagit sin cykel och cyklat till skogen. I skogen hade hon tagit sig runt spåret trots sina kilon i övervikt och att det hade varit skitjobbigt. Det är det jag vill vara. En inspiratör. Oavsett om det är i klassrummet, på arbetsplatsen, eller i löparspåret.

Mitt löparäventyr fortsätter. Jag är glad att kunna säga att jag lever min dröm. Vilken är din?

blogg.loparaventyret.se
www.loparaventyret.se

Läs Fridas tidigare gästblogginlägg: “Never ending story”

Om du har tagit examen under året så uppfyller du kraven för vad vi kallar en alumn (före detta student) och du är därmed varmt välkommen på Alumnikalas 3 september i Cloetta Center! Alumnikalaset är en del av Kalasmottagningen där vi firar såväl nya studenter som nya alumner. För en sak är säker: Studielivet må vara avslutat, men inte din relation med LiU. Alumnikalaset kan du snarare se som en festlig början på en livslång kontakt. Anmäl dig redan idag för att trä­ffa gamla studiekamrater och nya bekanta. Ta chansen att frossa i en massa god mat och dryck och inte minst oförglömliga minnen.

Välkommen till Alumnikalas 2014

Datum: 2014-09-03

Plats: Saab Arena (före detta Cloetta Center), Linköping

Tid: Insläpp från kl 17:00, fördrink kl 18:00

Festen: Alumnikalas – Bu­ffé och dryck – Scenshow med Movits – Efterfest

Sista anmälningsdag är den 26 augusti. För att kunna anmäla dig behöver du vara medlem i vårt alumninätverk. Registrering och anmälan dig gör du här.  Medlemskapet kostar ingenting.

Varmt välkommen

Almedalsveckan är späckad med spännande arrangemang som konkurrerar om besökarnas uppmärksamhet. Linköpings universitet hade välbesökta seminarium den 1 juli på viktiga teman som skola, migration och åldrande. Linköpings universitet och East Sweden ordnade ett alumnimingel senare på kvällen. Runt 150 personer, alumner (tidigare studenter) från LiU och deras medföljande gäster, kom dit för att umgås och äta en bit mat.

Solen trotsade alla väderprognoser och lyste på gästerna i trädgården vid Clarion Hotel Wisby. Rektor Helen Dannetun och Elin Brozén från East Sweden höll ett välkomnande tal. En eldshow värmde upp kvällen (även om det svenska sommarnattsljuset dock inte är den perfekta bakgrunden för eldshower…) och gästerna minglade runt bland nya och gamla bekanta.

Utvärdering
Som vanligt gjorde en utvärdering av eventet. Det här var andra året som Alumniminglet anordnades. De flesta tyckte de blev mycket väl omhändertagna av LiU Alumni inför och under kvällen och många uppgav att de hade knutit flera eller enstaka kontakter som de kan ha nytta av i sitt arbete eller sociala nätverk. Lokalen och maten fick ett högt betyg på 4.3 (av 5 möjliga). Underhållningen fick spridda omdömen, en del gav toppbetyg medan andra gav låga omdömen. Helhetsbetyget för kvällen slutade på 3.8.

”Väldigt kul och nyttigt för både privatliv och karriär. Hoppas ni kan ha det som tradition!”
”Tack för en fin kväll!”

Gästbloggare: Louise Olofsson, LiU-alumn från Samhälls- & Kulturanalys

När jag gick ur nian fick jag ett stipendium och en text från min lärare. Hon trodde att jag skulle bli politiker, journalist eller Paris-mannekäng. Själv tyckte jag att hon satte pricken over i:et med journalist gissningen. De tre följande åren väntade jag på att få lämna min trygga, tråkiga hemstad Karlstad och när jag tog studenten visste jag att jag ville bli utrikeskorrespondent. Fast först skulle jag se världen och prata fem språk flytande innan jag fyllde trettio.

Som så många andra flyttade jag till Norge for att tjäna pengar – jobbade på café, restaurang och som bartender. Samtidigt. Tio månaders hårt arbete resulterade i en sommar i Barcelona (för att lära mig spanska – varför inte åka till en internationell storstad där de pratar katalan?), innan jag åkte vidare till Centralamerika. Jag tänkte att det var dags att börja plugga, när jag kom hem men eftersom jag inte var helt säker på vad jag ville läsa så flyttade jag till London. Under den har tiden började läsa the Guardian, New York Times och andra internationella tidskrifter och insåg sakta men säkert att jag INTE ville plugga journalistik. Skriva kan vem som helst göra, men att förstå sammanhang, orsaker eller kulturer är något som få svenska utrikeskorrespondenter är bra på.

Jag tröttnade snabbt på att servera kaffe igen, och beställde hem en hög universitetskataloger. Samhälls- och Kulturanalys (SKA) på Linköpings universitet var perfekt, det var en utbildning som skulle få mig att förstå människor från olika kulturer, grupp-psykologi och sociala konstruktioner. Dessutom så hade programmet ett direkt utbyte med University of Namibia under tredje året. Jag visste redan innan jag började plugga att jag skulle dit!

Efter att beskedet om att jag kommit in, så insåg jag att jag inte alls skulle studera i Linköping, utan i Norrköping. En relativt liten stad, med mycket färre studenter. Eftersom jag aldrig tidigare besökt någon av städerna, sa gjorde det mig ingenting, utan jag skaffade boende och flyttade dit. Jag hade svårt att anpassa mig till det relativt lugna livet, och fyllde mina dagar med att voluntärarbeta för Rädda Barnen, engagera mig inom olika studentgrupper och jobba som studentguide. Att allt detta senare skulle visa sig vara minst lika viktigt som själva studerna för min karriär var något jag inte ens reflekterade över då.

När det var dags att ansöka om utlandstudier för sista terminen så var jag inriktad på Namibia, men sökte även platser i Sydkorea. Lyckligtvis kom jag in på mitt första val, och for iväg till Namibia i januari 2011. Efter en lite trixig start med försenade flyg, försvunna väskor och ett översvammat rum så kunde det bara bli bättre. Och det blev det. Jag älskade mitt nya hem, alla fantastiska människor jag träffade, och alla otroliga möjligheter. Efter mina seminarium på universitetet så åkte jag ut till kåkstaden flera gånger i veckan for att lära barn engelska och matte, och hjälpte till på Football for Hope’s gatubarns projekt.

   Fotbollsturnering i Katutura. Lektion i engelska.

Någonstans under den afrikanska solen så insåg jag att jag inte bara ville skriva om vad som händer i världen. Jag ville göra min del för att göra den här planeten till en bättre plats, för alla. Så fort jag kom tillbaks till Europa sa började jag söka efter praktikplatser på välgörenhetsorganisatoner, eftersom jag insåg att det skulle bli svårt att få ett jobb direkt. London har fler möjligheter inom den har branschen än vad det finns i Sverige, helt klart. Tyvärr ar det också en oerhört dyr stad att leva i, och en obetald praktikplats är inte ideal. Under fem månader jobbade jag gratis tre dagar i veckan, samtidigt som jag var barnvakt en dag i veckan, och arbetade de resterande tre dagarna i en barnklädsaffar. Men skam den som ger sig! Efter fem månader lyckades jag fa en betald position som Trust- & Foundation Fundraiser. Det var ju egentligen inte det jag ville göra, men det kändes som ett bra sätt att få in en fot inom internationellt utvecklingsarbete. Jag var valdigt öppen med att jag ville arbete inom projektdesign och utvärdering, och sakta men säkert har min roll ändrats. Idag arbetar jag som Project & Funding Coordinator for “emerge poverty free”, och även om jag inte skulle säga att jag nått mitt drömjobb än sa har jag kommit en bra bit pa vägen.

Besök på ett WASH Projekt i Uganda (fotorättigheter: emerge poverty free)

Projektbesök i Batwaby (fotorättigheter: emerge poverty free)

Fokusgrupp med gatubarn i Burundi (fotorättigheter: emerge poverty free)

Dra ihop ett par alumnvänner och ställ upp i Rebusrallyt, en lagtävling för studenter, alumner och LiU-anställda! Nästa rally äger rum lördag 20 september, anmälan senast 11 september.

I Rebusrallyt gäller det att i fordon ta sig runt på småvägar i Östergötland. Man hittar runt mellan kontroller genom att lösa rebusar och andra knepiga uppgifter. Världens långsammaste rally, skapat av Linköpings Studentspex 1986.

All info finns på www.rebusrally.se. Tävlingsledningen träffas också torsdag 4/9 i Colosseum (C-huset), och måndag 8/9 i Glasentrén (HU).

Under Kalasmottagningen hälsas alla nyblivna studenter välkomna med en konsert på Saab Arena. Men festen är inte bara till för nya studenter, det är också till för att hälsa nyblivna alumner (tidigare studenter) välkomna som alumner.

Det var ett 70-tal nyblivna alumner som kom på förmingel innan scenshowen. Rektor Helen Dannetun höll ett tal och berättade att vara student är ett tillfälligt tillstånd, men att vara alumn från Linköpings universitet det är man för alltid. Hon poängterade vikten av att hålla kontakten med sitt universitet och med varandra.

Två som definitivt kommer hålla kontakten är Daniel Femerström och Jonny Johansson som läste Maskinteknik. Jonny arbetar med hållfasthet och har precis bytt jobb. Nu ska han prova på hur det är att vara konsult, något han trivs med det så här långt. Daniel är konstruktör och arbetar med obemannade helikoptrar.

-Det är väldigt kul att börja arbeta på ett litet snabbt växande företag och följa tillväxtresan. Det är mycket utveckling och teknik.

Daniel Femerström och Jonny Johansson, alumner från Maskinteknik.

Jessica Petersson och Stefani Svensson Kulturvetenskap – inriktning konstvetenskap har gått Kulturvetarprogrammet, men det var inte där de lärde känna varandra utan på Vadstena slott där de båda arbetar nu, Jessica som guide och Stefanie med kommunikation och marknadsföring, bland annat.

-Jag tycker man fick en bra helhetsbild av studierna, det är ett teoretiskt program som ger en bra grund. Sedan har vi gått fler kurser utöver det, som i guidning till exempel, berättar Jessica.

-Jag gick en entreprenörskurs som en del av programmet, den har jag haft nytta av, säger Stefanie.

Jessica Petersson och Stefani Svensson, Kulturvetarprogrammet

De, och resten av gänget som var där bjöds på mat och kaffe, och fick testa sina kunskaper om universitetet med ett klurigt qiuz. Sedan var det dags att ansluta till alla nyblivna studenter för att tillsammans med dem avnjuta scenshowen med Mowitz.

Vinnarna

Vinnarna i Quizet. Joakim Olofsson Kogvet, Jonathan Nilson Kogvet, Fredrik Ivarsson Maskinteknik, Kamal Habib Said, Maskinteknik

Quiz med Camilla Smedberg

Alumnikalaset för nyblivna alumner arrangerades i år för åttonde gången. Liksom tidigare år blev det ett uppskattat event. Alumnerna gav kvällen medelbetyget 4,2 på en femgradig skala och lämnade flera positiva kommentarer i utvärderingen.

”Supertrevlig kväll! Kul med nya människor och trevligt att känna att universitetet vill ha en fortsatt relation med en”, skrev en alumn.

Vi fick också några förbättringsförslag, vilket vi alltid är tacksamma för. Mer mingeltid önskades, det tar vi med oss inför kommande evenemang. Någon tyckte att det var dålig spridning på representerade utbildningar. Svårt för oss att styra, men vi gör vårt bästa för att locka många – och alla inriktningar är förstås lika välkomna!

I princip alla som svarade kunde tänka sig att delta i fler alumniträffar. Det är också ett av syftena med Alumnikalaset – att visa vilka möjligheter det finns att fortsätta hålla kontakten med LiU.

Läs mer om Alumnikalaset i tidigare blogginlägg: Kalasande alumner

Hösten är här och det är återigen dags att presentera Årets alumner vid LiU. I år är vi glada att få ge utmärkelsen till Peter Agnefjäll, vd och koncernchef för IKEA, och Elnaz Baghlanian, ansvarig för Svenska PEN.

Båda är förebilder som har lyckats genom att satsa på det de brinner för. Peter Agnefjäll har gjort en fantastisk karriär inom IKEA, där han arbetat sig upp från varuhusgolvet till sin nuvarande position. Elnaz Baghlanians litteraturkunskaper och samhällsengagemang kommer till nytta när hon kämpar för det fria ordet, bland annat som redaktör för Dissidentbloggen.

Ytterligare en sak som förenar Årets alumner, förutom att de har läst fristående kurser vid Linköpings universitet, är att de har världen som arbetsplats. Multinationella IKEA har verksamhet i över 40 länder och Peters veckoschema innehåller många och långa resor. Medan Elnaz arbete för förföljda författare innebär att hon hela tiden rör sig på en internationell arena.

När de båda kommer till Campus Valla för att ta emot utmärkelsen ser vi fram emot såväl en inblick i deras livs- och karriärval som en utblick mot omvärlden. Vi har många alumner som arbetar internationellt och många av våra studenter tar vara på utbytesmöjligheter och drömmer om en internationell karriär. Kom och bli inspirerade! (Men skynda er med anmälan, för platserna går åt snabbt.)

Läs mer om Årets alumner och anmäl dig till firandet den 3 oktober

Gästbloggare: Erik Mellström Byrenius, LiU-alumn från Teknisk fysik och elektroteknik

”…it’s like jumping off a cliff and having to build your own parachute on the way down.”
Drew Houston, grundare av Dropbox

Skulle du våga kasta dig ut från en klippa? Och om du saknar fallskärm? Det är roligare än det låter. Få tror att de kan bygga en fallskärm i luften, men sanningen är att om motivationen är tillräckligt stark klarar människan de mest osannolika utmaningar.

Jag stod på en klippa i Ryd en regnig söndag våren 2005. Jag var 21 år gammal och pluggade andra året till civilingenjör. Upptagen av diverse studentföreningsprojekt hade jag nedprioriterat att skaffa ett sommarjobb och insåg att det nu var för sent. Den här söndagen var jag bakis och längtade efter hemkörd pizza, men kontanterna hade tagit slut kvällen innan. Jag förstod inte då att jag stod vid en klippavsats utan fallskärm och var på väg att kliva över kanten. I efterhand har jag förstått att jag halkade på den regnblöta mossan. Helt plötsligt var jag tvungen att bygga min egen fallskärm. Jag hade blivit entreprenör.

Tillsammans med två kompisar bestämde jag mig för att ägna sommaren åt att lösa vårt problem. Vi visste ingenting om hur man driver företag. Vi visste inte ens hur man bygger en riktig webbsida. Men vi visste att vi ändå måste lösa problemet. Det spelar ingen roll hur snygg lösningen blir, bara den funkar. Just f*cking do it.

Vi ägnade sommaren åt att bygga webbsidan OnlinePizza.se, sälja in den till restauranger i Linköping och dela ut flygblad till studenterna. Det var oerhört svårt och roligt, men framförallt lärorikt. Jag har aldrig lärt mig så mycket på två månader som den sommaren. Bara det gör det värt besväret.

Hela OnlinePizza-historien är för lång och krokig för att berättas här. Jag vill ändå nämna att det går utmärkt att driva bolag parallellt med studierna – CSN är den perfekta finansiären. Studiestödet gav oss till och med andrum för att lära oss att bygga hårdvara. Vi lödde ihop beställningsterminaler hemma i vardagsrummet som vi placerade hos restaurangerna. Vi hade egentligen varken tid, kunskap eller pengar, men vi var tvungna att hitta en lösning. Just f*cking do it.

OnlinePizza-grundarna har styrelsemöte 2007. Uppifrån: Erik Mellström Byrenius, Dan Castillo, Per Anders Bjelkstål

2008 blev vi klara med plugget och kunde fokusera heltid på vår hobby. Vi flyttade till Stockholm och började anställa. Då gick det fort. Vi växte från fyra till hundra personer på två år och lanserade i tre nya länder. Vi hade sedan tur med att två konkurrenter ville köpa upp oss samtidigt, så vi insåg att tajmingen var rätt för att sälja bolaget, vilket också skedde 2012.

Den här resan har lärt mig att det går att bygga en fallskärm på vägen ner och jag vill att fler ska våga ta steget över klippkanten. Därför är jag numera affärsängel, d.v.s. rådgivare och investerare i unga och skalbara teknikbolag med globala ambitioner.

Om du bestämmer dig för att ta klivet och starta eget, låt mig då skicka med dig fyra av mina lärdomar:

1. Teamet är allt. Idéer är viktiga men det är exekveringen som avgör om du lyckas. Alla passar inte i ett startup. Välj passion framför erfarenhet. Avsluta snabbt anställningar som strular, det blir bara svårare med tiden.
2. Var ihärdig. Det finns bara ett sätt att misslyckas och det är att ge upp. Eller som CNN-grundaren Ted Turner sa: ”Winners never quit and quitters never win”.
3. Glöm inte kunden. Ett företags högsta chef är inte vd:n eller styrelsen utan kunden. Kunden kan avskeda alla genom att skicka sina pengar till någon annan.
4. Iterera snabbt. Planer är värdelösa, men planeringsarbetet gör dig mentalt redo för olika scenarier. Du måste lära dig att snabbt iterera processen bygga, lansera, utvärdera.

Lycka till!

Erik Mellström Byrenius

https://www.linkedin.com/in/byrenius

Den här veckan har vi inom alumniverksamheten pustat ut efter att för fjärde gången ha firat Årets alumner. I år gick utmärkelsen till IKEA:s vd och koncernchef Peter Agnefjäll och Elnaz Baghlanian som arbetar för yttrandefrihet på Svenska PEN.

Allt gick bra i fredags när firandet gick av stapeln. Höstvädret var på vår sida (vi slapp avtäcka den nya plattan i Walk of fame i ösregn), C4 var fullsatt då Årets alumner berättade om sina respektive livsresor och vad LiU har betytt för dem och Peter Agnefjäll hann med kvällsflyget tillbaka till Amsterdam.

För första gången hade vi två mottagare som läst fristående kurser. Elnaz Baghlanian har litteraturvetenskap och genusvetenskap i sin examen, Peter Agnefjäll företagsekonomi, nationalekonomi, statsvetenskap och juridik. Båda betonade att de är nöjda med sina utbildningsval och med studietiden vid Linköpings universitet.

Att välja fristående kurser påminner om att starta eget. I stället för att träda in under ett välkänt varumärke som civilingenjör, lärare, läkare eller psykolog får man skapa något nytt. Ofta behöver man vara lite entreprenör för att sälja in just sin ämneskombination på arbetsmarknaden.

Elnaz Baghlanian berättade hur hon tänkte att hon borde bli något ”riktigt” och att man inte blev det om man läste humaniora. Men hon gick trots allt på magkänslan och den ledde henne till drömjobbet som ansvarig för kansliet på Svenska PEN – en tjänst som inte fanns innan utan inrättades för henne.

Ett av skälen till att vi utser Årets alumner är att de ska inspirera nuvarande och framtida studenter. I år fick vi verkligen se hur långt man kan komma med en egendesignad utbildning.

Vi vet att vi har många fler alumner som har hamnat på spännande jobb efter att ha satt ihop sin egen examen och det finns säkert också många som vi inte känner till. Hör gärna av er och berätta!

Läs mer om firandet den 3 oktober i reportaget Magkänslan nyckel till framgång och mer om att läsa fristående kurser vid LiU här.

Årets alumner Peter Agnefjäll och Elnaz Baghlanian med rektor Helen Dannetun. Foto: Göran Billeson.

Gästbloggare: Maria Fagerberg, LiU-alumn gymnasielärarprogrammet, fristående kurser & magisterexamen i Pedagogik

Den senaste veckan har jag tänkt en del på resor. Människors resor genom olika skeden i livet, genom utmaningar, möten, relationer och förändringar. Hur resor kan stärka och hur resor kan bryta ner.

När jag var 18 år började jag läsa min första enstaka kurs på Linköpings universitet. Jag valde med hjärtat, valde det bästa jag visste. Litteratur. Jag minns fortfarande den nästan högtidliga glädjen när jag insåg att min huvuduppgift den närmaste tiden var att läsa och analysera böcker.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, för att citera Stefan Jarl i inledningen till Ett anständigt liv. Jag stannade kvar på Linköpings universitet, läste historia, bildvetenskap, pedagogik och engelska. Tog en gymnasielärarexamen. Har återkommit igen, byggt på med rektorsutbildning och tagit en magisterexamen i pedagogiskt arbete parallellt med mitt vanliga jobb.

Idag är jag verksam som författare och arbetar som rektor och lärare på Film & Musikgymnasiet i Norrköping. Kärleken till litteratur, kultur och kreativitet har alltså följt med genom hela min egen resa, åtminstone så här långt. Kärleken till att arbeta med ungdomar har däremot vuxit fram och blivit starkare för varje år.

Numera bygger passionen för mitt yrke på en obegränsade tilltro till elevers förmåga, och en stark övertygelse om att kreativitet i olika former ger dem redskap att tänka utanför ramarna, lösa problem, driva idéer och samverka med andra. Kreativitet behöver inte bara handla om estetiskt skapande, utan också om bemötande och att skapa känslan av meningsfullhet. Att leva sig in, betrakta ur olika perspektiv, hitta alternativa vägar.

En av mina tidigare gymnasieelever, Elnaz Bahglanian, som idag arbetar för Svenska PEN, valdes nyligen till årets alumni. Hon nämnde i samband med utdelningen av utmärkelsen att studier i humanistiska ämnen tyvärr ofta nervärderas. Samma sak gäller utbildningar inom det estetiska området. Estetik och humaniora har på något sätt blivit något som inte ses som särskilt nödvändigt eller viktigt, utan mer som något lite småtrevligt.

Intressant är samtidigt att när man tänker tillbaka, oavsett om det bara handlar om några år eller med ett historiskt perspektiv så är det ofta tidsandan och de kulturella uttrycken man minns. Antikens Grekland, renässansens Italien, mellankrigstidens Europa, 00-talets Sverige känns igen med hjälp av arkitektur, musik, litteratur, konst och sättet att se på världen. Kulturen som speglar, betraktar, kommenterar och utmanar sitt samhälle.

Intresse och nyfikenhet för människor och deras situationer, relationer och drivkrafter är gemensamma nämnare både för skrivandet och skolan. Ofta tycker jag att fokus hamnar fel. Det litterära landskapet borde inte vara beroende av kulturpolitik, ekonomiska medel och en kommersiell bransch. Barns och ungas kunskaper och kompetens borde inte vara relaterade till kontrollmekanismer och bedömningssystem.

Många gånger skulle jag vilja vända på skoldebatten. Hur mycket tilltro till eleverna visar till exempel dagens skola? Hur många möjligheter får de att aktivt utveckla de metakognitiva förmågor som universitet och arbetsgivare efterfrågar? Hur många chanser får de att prova, göra misstag och prova igen? Hur ofta får de chansen att vara öppna och nyfikna istället för att oroa sig över om de gör ”rätt”?

Vuxnas fantasi och inlevelseförmåga tror jag är avgörande för att ge unga en bra resa genom grund- och gymnasieskolan. Vuxna som kan se ur olika perspektiv, vuxna som har fortsatt att utveckla sig själva i mötet med barn och ungdomar.

För att knyta ihop den senaste veckans tankar om mänskliga resor så är jag säker på att allt det vi upplever, känner och lär oss när vi interagerar med och försöker förstå andra, när vi tar del av film, litteratur, musik, konst, dans och teater, när vi använder vår fantasi för att förflytta oss i tid och rum berikar oss, ger de olika skedena i våra liv mer innehåll.

I fredags firade Film & Musikgymnasiet 10 år. En liten skola med stort hjärta, som det känns riktigt fint att få vara en del av. Att på en enda jubileumsdag få möta elva årskullar från samma skola påminner ännu en gång om vilken betydelse skoltiden faktiskt har i en ung människas liv. Hur mycket den kan prägla, vilka möjligheter den kan ge.

Idag känns min egen väg från den första litteraturkursen på Linköpings universitet till författarskapet och gymnasielärar-/skolledarjobbet naturlig. Ändå kunde jag aldrig ha föreställt mig den så, varken som 18-åring, som 16-åring när jag själv gick första året på gymnasiet eller ens som 22-årig nyutexaminerad gymnasielärare.

Vi gör våra resor en bit i taget, använder det vi upplever och lär oss för att gå vidare och klara av nästa etapp. Ibland stärkta, ibland lite tilltufsade. Ibland målmedvetna, ibland osäkra på var vi faktiskt kommer att hamna till slut. För mig har litteraturen varit en röd tråd och en ständig följeslagare på vägen. Som underhållning, kunskapskälla, utmaning, tröst och inspiration. Något som ger livet ett ständigt skimmer, både när jag läser och skriver själv.

Nu har vi fått utvärderingen från eventet Årets alumn den 3 oktober och det är rolig och uppmuntrande läsning. Merparten av deltagarna är mycket nöjda.

Det är en jämn fördelning mellan studenter, anställda och alumner i enkätsvaren. De flesta har fått inbjudan via e-post. Även marknadsföring via webb och sociala medier och tips från vänner, kollegor och lärare nämns som informationskanaler.

I princip alla tycker det är bra att Linköpings universitet delar ut utmärkelsen Årets alumn. Några röster:

”Det är bra att visa att LiU:s studen­ter lyc­kas i livet, det är ins­piration för nuvaran­de studen­ter och lock­bete för de presum­tiva.”

”Det är här­ligt att ni upp­märk­sam­mar alum­ner och deras fram­gån­gar som in­te bara ins­pirerar studen­ter utan även alum­ner.”

”Det gör både ans­täll­da och studen­ter vid LiU stol­ta.”

Firandet får ett högt helhetsbetyg med medelvärdet 4,6 av 5. De enskilda föredragen av Årets alumner Peter Agnefjäll och Elnaz Baghlanian får också bra snittbetyg, 4,5 i båda fallen.

Några hade velat att föredragen skulle vara längre. ”Det är väl­digt in­t­res­san­ta per­soner som får ut­mär­kel­sen och de har of­ta myc­ket int­res­sant att säga”, som en deltagare skriver. Å andra sidan finns det också önskemål om att sluta något tidigare för att hinna till en eftermiddagsföreläsning. Tidpunkten för firandet, kring lunch, verkar de flesta vara nöjda med.

I övrigt är det många berömmande ord, som detta citat som får avsluta:

”Rik­tigt im­poneran­de och högk­valitativt rakt igenom! Gjor­de mig stolt och glad att vara LiU-alumn.”

Besökare minglar inför firandet av Årets alumner. Foto: Göran Billeson

På kvällen den 21 oktober anordnade Linköpings universitet tillsammans med Marknadsbolaget East Sweden en alumniträff på World Trade Center i Stockholm. Kvällen bjöd bland annat på trevligt mingel och ett föredrag om karriärmyter av Maha Bouzeid, Årets alumn 2013.

Alumniträff i Stockholm

De cirka 90 deltagande alumnerna hälsades runt 19-tiden välkomna av Camilla Smedberg från Linköpings universitet och Lisa Lundh från marknadsbolaget East Sweden. Lisa Lundh berättade om vad som var på gång i regionen East Sweden, och universitetet presenterade idén till den kommande studentrekryteringskampanjen.

Kvällens dragplåster var Maha Bouzeid, Director Mobile Broadband Sales på Ericsson och utsedd till Årets alumn 2013, som höll ett föredrag kring alla de myter som finns om hur man lyckas för att göra karriär. Den första myten som Maha slog hål på är att man måste ha en tydlig karriärplan. Hon menar att människor ändrar sig hela tiden och fokus för de flesta är vad man gör just nu.

En annan myt är att man behöver ett stort nätverk för att kunna göra karriär.

– Nätverk är viktigt men du ska inte nätverka för nätverkandets skull, säger Maha.

Maha Bouzeid, Årets alumn 2013, slog hål på karriärmyter.

– Min filosofi är ”varje människa jag möter är utsänd till just mig, för att lära mig att bli en bättre människa”. Var öppen, nyfiken och ödmjuk och folk kommer att vilja ha kontakt med dig och hjälpa dig när du behöver.

Den tredje myten som Maha slog hål på var att kvinnor måste bete sig som män om de ska lyckas i en mansdominerad värld. Det viktiga är att man har både självförtroende och är ödmjuk, menar hon.

Den sista myten handlade om att man kan ha balans i livet och samtidigt nå toppen. Här tog Maha upp sin egen vardag som exempel – hon jobbar både dag- och nattskift samtidigt som hon har familj och en dotter som är två år gammal. Det hon vill säga är att en person med stora ambitioner måste generellt sätt jobba ganska mycket mer än vad som kanske anses som normalt.

Maha avslutade föredraget med att sammanfatta sitt recept för framgång:

– Det kräver hårt arbete – man måste leverera över förväntan, det kräver rätt attityd – att man framför allt är ödmjuk och positiv, och det kräver att man ser till att folk vet om detta – att man marknadsför sig själv.

Elin Varrgårda

Efter inspirationsföredraget var det dags för mat och mingel. En av de deltagande alumnerna var Elin Varrgårda, som har läst Design och produktutveckling och blev klar förra året. Elin har redan fått jobb som projektledare på ÅF, och är just nu på uppdrag på Scania.

– Jag känner att jag har fått nytta av utbildningen, speciellt tack vara de arbetsmetoder och processer vi lärde oss i projektkurser.

Elin uppskattar att de som är utsedda till Årets alumner håller föredrag vid sådana här träffar och tyckte att Mahas föredrag var intressant.

– Det är bra att hon tog hål på de typiska karriärmyterna. Just det här med att man inte behöver ha en utstakad plan och att man faktiskt måste arbeta väldigt hårt för att kunna göra karriär tyckte jag var viktigt att få höra. Det vara bra att hon berättade hur det verkligen är.

Camilla Smedberg, alumniansvarig och en av de ansvariga för eventet, är nöjd med kvällen.

– För oss är det viktigt att våra alumner fortsätter att ha en koppling till universitetet. De är våra tveklöst bästa ambassadörer samtidigt som de kan vara till stor nytta för våra nuvarande studenter, genom mentorskap eller som inspiratörer till framtida vägval. Sedan är ju de här träffarna framför allt ett socialt evenemang, det är väldigt kul och trevligt att träffas så här.

Text och foto: Jenny Widén