Gästbloggare: Ludvig Linse, LiU-alumn från Industriell ekonomi

Innan mina år i Linköping stod jag vid bassängkanten, bara ett kliv och jag skulle vara i. Enkelt och ofarligt – men jag hoppade aldrig. Jag visste nog inte hur man gjorde. Några år senare stod jag uppe i trampolinen, någon meter över ytan. Det svajade lite, höjden i sig var inte läskig, men hoppet kändes svårt. Jag hoppade inte utan fortsatte upp i hopptornet. Som nykläckt civilingenjör stod jag sedan på första avsatsen – tre meter ned till ytan. Att hoppa nu kändes dumt. Det var ju så lätt att klättra upp till nästa avsats, där man dessutom får den där lönen som alla studenter längtat efter.

Entreprenörskapets hopptorn. Foto: Frode Fjeld

Jag tog mig upp på nästa nivå, 5m över ytan, och stod kvar där en stund. Jag hade knipit en åtråvärd traineeplats på ett häftigt företag – det borde man väl vara nöjd med? Trivdes helt OK och stod kvar ett tag. Det skulle ju leda till någonting stort och det finns väl bara en väg – uppåt? Plötsligt, innan jag själv var redo, blev jag ryckt upp till nästa nivå, 7-metersplatån. Min chef slutade och jag var tvungen att ta ett riktigt jobb. Helt plötsligt var jag partner manager. Och det var riktigt långt ner till vattnet. Det var då jag började fundera.

Kanske var det att jobbet inte passade mig. Som generalist och ständigt sökande nya utmaningar älskade jag möjligheten att få testa en säljroll på riktigt. Men jag saknade allt det andra – analysen, tekniken och till och med powerpoint-tillverkningen. Men mest var det att jag kände att jag var tvungen att följa min dröm. Att testa mina vingar.

Jag hoppade, till vänners, familjs och kollegors förvåning. Men plasket gjorde inte ont, utan jag landade med ett stort stöd, respekt och i vissa fall beundran. Att säga upp sig för att starta eget sågs till och med som heroiskt i vissa ögon, speciellt på en arbetsplats som Klarna där de flesta har en vision om att, kanske någon dag, ta klivet. Nu, en månad efter att jag hade min sista dag som anställd inser jag att det är det här som en generalist borde göra.

En av de första pitcharna av Spontano som jag gjorde på en Startuppub på SU Innovation

Visionen med Spontano, som företaget heter, är att göra världen (inledningsvis Stockholm) mer spontan. Vi har utvecklat en tjänst för att göra Stockholms nöjen, allt från sport till teater, mer tillgängliga för spontana människor – sista-minuten för nöjen helt enkelt. Det är en spännande utmaning som i praktiken innebär att jag under en dag sitter med allt från webbutveckling och digital marknadsföring till kundmöten, avtalsskrivande. En fantastisk blandning och precis det som mina 5 år på industriell ekonomi förberedde mig på står det klart för mig nu.

De lärdomar jag haft nytta av mest är att arbeta strukturellt, att sätta upp mål och planera sin tid vilket är ironiskt när jag byggt mitt företag kring spontanitet! Men spontaniteten har varit en tillgång på andra sätt eftersom vi försöker leva som vi lär. Vi har bland annat skaffat vårt kontor och rekryterat vår utvecklare genom att vara spontana och vågat sälja in idén till alla vi stött på. Då vi fått frågan om att spontant pitcha vår idé för 600 personer i en entreprenörskurs sa vi självklart ja. Varför inte?

Spontan pitch för 600 blivande entreprenörer på Stockholms universitet

Om jag fick gå tillbaka i tiden finns det bara en sak jag skulle göra annorlunda – jag skulle hoppat tidigare! Jag skulle utnyttjat studietidens frihet och de fantastiska resurser som universitetet har till att starta företag efter företag, att prova idéer och testa mig fram. För vad har man att förlora, egentligen?

Titta gärna in på www.spontano.se för mer information om vad jag gör. Om du har frågor eller kommentarer, kontakta mig gärna på ludvig@spontano.se.

Gästbloggare: Fridah Gomér, LiU-alumn från Affärsjuridiska programmet.

Piiip, piiiip, piiiip! Alarmet ringer. Klockan är 06:30. Det är dags att gå upp, vardagen kallar. Med trötta ögon öppnar jag garderoben. Byxor, kavaj och blus. Dagens klädsel är vald. Frukost i magen och jag hoppar in i bilen. 08:00 dags för säljmöte på våning tre med kollegorna. Klockan är 09:01. Dagens agenda gås igenom och alla inkomna mail besvaras. 10:03 springer jag ner till våning två. Det är dags att möta herr och fru X för en juridisk rådgivning. 10:48 hoppar jag in i bilen som tar mig till dagens första intagsmöte hos herr Y. Huset värderas och ett förmedlingsuppdrag skrivs. 12:07 tillbaka på kontoret, denna gång på våning tre. Skrivbordet är täckt med papper och nya papper läggs i högar. Telefonen ringer och värderingsmöte bokas till morgondagen. 12:10 dags för lunch med kollegorna. Väl nere på restaurangen möter jag bankchefen. Lunch med kollegorna blev helt plötsligt ett affärsmöte och början på något nytt och spännande. 12:50 Dags för administrativ tid. Fotografering skall bokas, objektbeskrivning skall skrivas, annons skall utformas. 13:30 ner till våning två. Herr och fru Z vill ha juridisk hjälp att upprätta ett samboavtal. Knappar på datorn. Avtalet skrivs ut och herr och fru Z skriver på. Klockan är 14:36. Telefonen ringer. Samtidigt som jag pratar med en blivande hussäljare rusar jag ut till bilen. Besiktning av en 30-tals villa står på agendan. 16:07 tillbaka på kontoret. Denna gång på våning tre. Telefonen plingar. Budgivning är igång. Öppnar mail-inkorgen. 12 nya mail. Administrativ tid igen. Mailen besvaras. Morgondagens möten förbereds. Klockan är 17:13. Utanför har solen gått ner för länge sedan. Jag packar ihop min dator och går ner till bilen. 17:30 trillar visningsgästerna in. Dags att sälja! 19:15 packar jag ihop mina saker och 19:45 stänger jag ytterdörren bakom mig med ett stort leende på läpparna.

 
Bildkälla Juristbyrån

När jag började plugga i Linköping trodde jag verkligen inte att dagarna skulle se ut såhär i framtiden. Jag hade bara en dröm. Jag hade en dröm om att bli affärskvinna. Under mitt andra år på LiU valde jag att fördjupa mig inom det ämne som låg mig närmst om hjärtat, nämligen fastighetsrätt. Jag valde att parallellt läsa fristående kurser från Gävle för att få behörighet till att jobba som fastighetsmäklare. För lite drygt ett år sedan tog jag examen från LiU men hade ett år kvar i Gävle. Jag var väldigt nervös över vad som väntade utanför universitetets väggar så innerst inne var jag nog glad att jag fick stanna kvar i studentvärlden ett tag till. Ett halvår senare flyttade jag och sambon ner till Smålands skogar. Jag började jobba som mäklarassistent på en mäklarbyrå i Växjö samtidigt som jag läste klart min utbildning på från Gävle. Ett halvår därefter fick jag min examen och helt plötsligt hade jag dubbelexamen. Trots mina båda utbildningar var jag fortfarande nervös för vad som skulle hända när jag inte hade kurslitteratur och CSN att luta mig mot. Jag fick fortsatt anställning som fastighetsmäklare hos min dåvarande arbetsgivare och jobbade på för fullt när jag insåg att jag bara jobbade med en av mina utbildningar. Varför måste jag lägga juridiken åt sidan för att jag valt att även plugga till fastighetsmäklare? Jag sökte mig till Swedbanks Juristbyrå. Efter ett samtal med cheferna fick jag ett erbjudande om en kombitjänst på Fastighetsbyrån och på Juristbyrån. Jag skulle få möjligheten att jobba både som jurist och fastighetsmäklare. Samtidigt! Vilken chans tänkte jag! Jag tog jobbet och hade ingen aning om vad som väntade mig. Men den som väntar på något gott… Jag är fortfarande i startfasen med denna kombitjänst men trivs som fisken i vattnet. Det känns som att jag har hittat rätt! Jag har fått förmånen att vara anställd hos en trygg och rikstäckande arbetsgivare. Dessutom har jag fått förmånen att få jobba med många kompetenta och duktiga kollegor. Just nu lever jag verkligen min dröm. Det var ett sådant här arbetsliv jag bara kunde drömma om när jag började plugga på LiU. ”The future belongs to those who believe in their dreams”, Eleanor Roosevelt.

Kontakta mig gärna om ni har några frågor: fridah.gomer@fastighetsbyran.se fridah.gomer@juristbyran.com

Bildkälla Fastighetsbyrån                     Bildkälla Juristbyrån

Gästbloggare: Göran Redin, LiU-alumn från Teknisk fysik och elektroteknik

Bild av författaren som relativt ung

För bara någon månad sedan är det jämnt 25 år sedan jag till min egen stora förvåning tog de första, förvirrade stegen ut i världen som civilingenjör. Fyra tuffa år på Y-linjen med inriktning mot teleteknik hade faktiskt gjort mig beredd att möta det mesta som yrkeslivet skulle ställa i min väg. Fast det begrep jag inte då.

Karriären har gått via Saab Flygdivisionen, Försvarets Materielverk och de senaste åren Siemens där jag numera jobbar som projektledare för leveranser av automations- och drivsystem till framför allt pappersbruk. Jag har hunnit med att vara både tekniker, projektledare, säljare och chef. Och även om de kopiösa mängderna matematik från studietiden aldrig varit en del av min vardag så har jag haft nytta av det varenda dag. Så långt skiljer sig nog inte min historia så mycket från de flesta LiU-alumners. Rätt mycket vardag men också dagar när ansvar och kunnande ställs på prov, när förmågan att processa information och fatta beslut är skillnaden mellan fiasko och framgång. Och så de där stunderna i livet när allt annat förbleknar, när de man älskar är det enda som betyder något. För man är ju inte bara akademiker, man är människa också.

Men för mig börjar en ny historia nu. Jag har nämligen gått och blivit författare. Den 12 november släpptes min bok ”Ett fjärran krig”. Det är en historisk roman, den första i en planerad serie, en familjesaga och äventyrsberättelse som utspelar sig under den tidiga svenska stormaktstiden, alltså början av 1600-talet.

Ett fjärran krig

Och nu undrar varje sunt tänkande alumn och student: Hur kan man som civilingenjör komma på idén att skriva en historisk roman när man har ett tryggt och hyfsat välavlönat jobb som projektledare? Det första svaret är att jag fortfarande är civilingenjör och projektledare, för världen är inte bara drömmar utan också räkningar som ska betalas och barn som ska ha nya vinterskor. Och som LiU-alumn har man tillräckligt kunnande för att ha ett jobb som ger gott om utmaningar och utrymme för utveckling. Det andra svaret måste bli det samma som den engelske alpinisten George Mallory gav när man frågade varför han ville klättra upp på Mount Everest: Because it´s there. För så har det varit för mig. Jag fick en idé som var för bra för att släppa, den måste bli skriven och det var bara jag som kunde göra det. Så nu står jag här, sju år och ett oräkneligt antal arbetstimmar senare. Under resans gång har jag inte bara blivit far till två underbara pojkar, jag har blivit en bok och en fantastisk massa erfarenhet rikare. Och nu börjar en ny historia på allvar. Jag kommer att fortsätta mitt arbete men jag har också en berättelse som jag hoppas att många vill läsa. Och jag har en andra bok att skriva på betydligt kortare tid än sju år. Följ mig gärna på min resa på goranredin.wordpress.com.

Den 20 november samlades en skara LiU-alumner för att mingla och titta på Holgerspexets uppsättning av Drottning Kristina och jakten på drömprinsen! Först var det mingel och macka och Elin Deboussard, som är ordförande i Holgerspexet, berättade om Holgerspexet och om årets uppsättning. Sedan var det dags för föreställningen, som framkallade ett och annat skratt…

Som vanligt skickade vi ut en utvärdering efteråt, till de som var där, för att kunna bevara det som var bra och ändra sådant som inte var uppskattat. Det var många som skrev kommentarer- jättekul och bra tycker vi!

Några hade synpunkter på att mackan var för stor och mastig. Det tar vi till oss.

Några röster om kvällen:

För mig är detta som en så skön händelse som jag vill helst INTE missa. Det är näst intill en perfekt kväll med ett trevligt minglade i vilket man kan träffa en del gamla bekanta och därefter en så otroligt roligt spex med fin musik och fantastisk bra amatör skådespeleri. Tack för en oförglömlig kväll.

Mingel i samband med Spex och samtidigt få ta med en vän är toppen! Att det dessutom resulterade i ytterligare en Alumni i nätverket blev ju bonus Kunde man få ta med sig två vänner vore det ännu trevligare . Jag har redan blockat 11 feb 2014 och ser fram emot en ny Spexinbjudan! *

*Missade du detta tillfälle (eller vill gå på ett spex till) så kommer chansen snart igen. En inbjudan till Linköpings Studentspex 11 februari 2014 dyker upp inom kort- håll koll på kalendariet.

Foto Anna Nilsen

Guest blog-post by Natalie Selin, LiU-alumn from Matematikprogrammet

SvD recently posted a ranking over the least stressful and highest paying jobs.

The job as a mathematician tops the list. And the natural question is, where can you find these mathematicians?

I’ve just come back home from an evening dinner celebrating one of our friends who has just presented his licentiate dissertation, “Asymptotic Expansions for Perturbed Discrete Time Renewal Equations”. At the dinner there were several mathematicians who have moved to the big city because of work. The only thing that they have in common is that they have studied Mathematics in Linköping. And not even the same type of mathematics. Some have studied mathematical statistics, some financial mathematics. Still others have studied computational mathematics, one or two have, like me, chosen the path of optimization theory and then there is the rare ones with their major in abstract algebra or algebraic geometry. They work in different industries, have different titles and different stories on how they ended up where they are now. But I will now leave them to tell my own story.

The music is blaring in my headphones. On my screen I’m working on developing a tool concerning revenue forecast. I have 10 tabs open in Internet Explorer, searching web-forums for a solution to an issue that I have gotten stuck on. By using 3 different web-solutions, I manage to overcome one of the many obstacles in my path. I feel a tap on my shoulder, jump, and see my two colleagues, holding up their empty coffee cups. One has been setting up a cost analysis and the other is working on a strategy tool while keeping an eye on our generic inbox for any new requests. Picking up my own cup, I follow them to the kitchen for a well-earned break.

Coming back to the open landscape workplace, I stop by to listen to a conversation between two of the Revenue Managers who are looking at the forecast for one of the hotels. As I approach, they guiltily look at the “English only” sign, and quickly switch from the German they were speaking. I smile, as I can hear two coordinators speaking in French across the room, the Revenue Manager next to us is speaking in Italian on the phone and another is mumbling to himself in Swedish. A workplace which is multilingual and multicultural is a special place to be.

Once at my desk I see that I have received a Skype message. It is my boss who is introducing the tools we have developed to the UK team. They want to see if it is possible to use them even in the UK cluster.

“Natalie! Your tool doesn’t work properly! Look in to it and get back to me ASAP.”

I panic! It’s being used by 20 hotels in the Nordics and if it doesn’t work properly it will mean it will have to be re-released to all of these hotels. I open the tool, dreading to find an issue, and see that my boss has forgotten to fill in the required fields. I write back telling him to fill them in.

“Oh yeah! Sorry, forgot about that, it’s working fine now, thanks!”

Having overcome the crisis I lose myself once more in to the forecast tool.

It is late afternoon. We – the data analysts – are in the conference room and on the phone we have both our boss and the Revenue Optimization team in Brussels. There is excitement in the air as it has finally been approved that we can start working on a major project idea. On the projector screen we have a mock-up and we spend the rest of the afternoon discussing and planning the project.

This is how my days look like as a Data Analyst for Carlson Rezidor Hotel Group, and my workplace feels like my home away from home. I get to both lose myself in my work and work as a team. I get to use not only my mathematics skills but also the programming and economic knowledge I also acquired at Linköping University. I get to learn new skills from my team members and teach skills that I have to them. I get to do what I love with awesome colleagues.

My journey as a mathematician in Stockholm can be followed on my blog: http://gnatamania.blogspot.se

And now for something completely different.

An astronomer, a physicist and a mathematician are on a train in Scotland. The astronomer looks out of the window, sees a black sheep standing in a field, and remarks, “How odd. All the sheep in Scotland are black!” “No, no, no!” says the physicist. “Only some Scottish sheep are black.” The mathematician rolls his eyes at his companions’ muddled thinking and says, “In Scotland, there is at least one sheep, at least one side of which appears to be black from here some of the time.

Det var ett hundratal LiU-alumner som kom till World Trade Center för att ha en trevlig kväll när det var alumniträff i Stockholm 28 november. Robotarna NAO, även kallade Piff och Puff, stal showen under minglet när de visade sina färdigheter i fotboll och dansade Gagnam style.

Jonas Ludvigsson (en av dem som fick utmärkelsen Årets alumn 2013) höll ett uppskattat föredrag om sin väg till barnläkare och forskare. AI-forskaren Fredrik Heintz skulle hålla ett föredrag om robotarna, men han fick tyvärr förhinder i sista minuten. Som tur var fanns studenterna Erik Hansson (kognitionsvetenskap) och Sebastian Gustavsson (datateknik) på plats och kunde berätta lite mer om robotarna. Robotarna används på LiU i undervisningen. Till exempel blivande civilingenjörer i datateknik och mjukvaruteknik har fått programmera dem för att spela fotboll, den har används i en doktorandkurs i AI-teknik, och en högstadieklass har fått prova på att programmera.

- Det är såklart roligt och inspirerande att få roboten att göra saker. Programmeringen blir mer verklighetsförankrad när man kan se roboten gå omkring, berättar Sebastian Gustavsson och Erik Hansson.

En del av gästerna kände varandra sedan innan. Karin André och Stina Delden har läst samma program Miljövetenskap, och de tyckte det var roligt att träffas och få lyssna på Årets alumn-föredraget.

Många passade på att slå sig ner bland nybekanta vid middagen för att lära känna nya personer. Av sorlet att döma var det inte svårt att hitta samtalsämnen. Cagri Hayar uppskattade att träffa andra med olika bakgrund och ålder. Han kom till Sverige -07 för att läsa ett internationellt masterprogram på Linköpings universitet. Sedan träffade han sin blivande fru och fick jobb som kontroller så han blev kvar här. Han satt tillsammans med Birger Johansson som började på folkhögskolelinjen -81, Ingerman Fransson som läste fysikerlinjen 80-84, och Paul Matell som började I-linjen -75 som en av de första i Sverige att läsa industriell ekonomi.

Ola Levin, Anna-Karin Avén, David Hamrén, Peter Hagqvist och Ann “Kvack” Bäckman har järnkoll på sitt gamla universitet. De tog hem segern i quizet -även detta år! De vann förra året med. Belöningen var äran och snygga LiU-tröjor. Hela gänget har läst industriell ekonomi runt 72-73 utom Ola Levin som läst på I-linjen lite mer nyligen.

Kvällen fick gott betyg (4,2 av 5 möjliga) i utvärderingen som gästerna fick fylla i efteråt. Roligt är att alla som svarade kan tänka sig att gå på fler alumniträffar! Många knöt nya kontakter och gillade mingeltallriken. Förbättringsområden är att en del hade problem med att hitta till lokalen, andra hade svårt att höra föredragen. Någon hade önskemål om en uppdatering om vad som händer på universitetet och en längre föreläsning i ett aktuellt ämne.

Några synpunkter; Bra upplägg tycker jag att mingla innan programpunkten. Valde då att tala med de gamla kamraterna. Till Middagen valde jag att sitta med alumner som jag inte mött tidigare. Vilket gav utmärkta samtal med nya personer och inblick i deras arbeten mm och som nu är anknutna till mitt nätverk. En bra kväll!!

God mat och trevliga, intressanta personer, men lokalen är lite av ett bottennapp.

Fler bilder finns på Facebook

Gästbloggare: Åsa Larsson, LiU-alumn från Specialpedagogprogrammet

För 14 år sedan började jag min resa för att nå min dröm nämligen att arbeta som specialpedagog. Jag arbetade på en gymnasiesärskola då tankarna började florera runt i min hjärna kring möjligheten att studera till specialpedagog. Under alla år som jag har arbetat tillsammans med barn i olika åldrar har mitt hjärta alltid klappat för barn i behov av särskilt stöd. Det tog 11 år av tankar, funderingar och utbildningar innan jag 2010 ansökte Specialpedagogutbildningen vid Linköpings universitet.

Jag kom ihåg hur jag 2010 i augusti åkte ner med fjärilar i magen, skulle jag klara av utbildningen samtidigt som jag längtade efter att få studera, läsa. Nu var det verkligen på riktigt och här på universitetet skulle jag tillbringa mina tre år. Dessa tre år gick i ett rasande tempo. Det kändes som en lång tid den där dagen i augusti 2010. Men där hade jag fel. Tiden sprang iväg och denna väg var som en berg och dalbana. Denna bana var tankar, frustration, glädje, jobb, skratt och jag kan fylla berg och dalbana tåget med massor av vagnar fyllda av känslor. Känslor som följde mig dessa tre år, både av lyckanden och misslyckanden.

I år, närmare bestämt i september, så nådde jag mitt mål, då korsade jag mållinjen. Under åtta månader hade jag slitits mellan hopp och förtvivlan och mina tankar om att kasta in handduken kom hela tiden. Men min sambo fick mig på andra tankar och var ett fantastiskt stöd under alla dessa år men mest under uppsatsskrivandet. Utan det stödet så hade jag kanske kastat in handduken och struntat i detta. I september var det dags att få min uppsats bedömd och känslan som kom i och med ett godkännande av examinatorn var obeskrivlig. En känsla av lycka och glädje fyllde hela mitt system och vi skålade i champagne. Jag hade nått mitt mål/min dröm och fått min efterlängtade examen från specialpedagogprogrammet. Jag avslutar år 2013 med specialpedagogexamen och att jag numera arbetar som specialpedagog mot förskolan i Botkyrka kommun. Jag avslutar år 2013 med att nå min dröm att ta specialpedagogexamen och att arbeta som specialpedagog.

Varje år tar runt 4000 studenter examen vid Linköpings universitet. En del går ut med glädje över att ha gått färdigt sin utbildning, en del har stora förväntningar på kommande äventyr och spännande karriärer, en del känner sorg över att skiljas från pluggkompisar och lämna studietiden bakom sig. Som rektor Helen Dannetun brukar säga, så är man bara student vid Linköpings universitet en tid, men alumn, det är man för evigt.

Bara för att man är färdig med sina studier behöver man inte släppa kontakten med sitt universitet. Under året har 1 762 alumner registrerat sig i vårt alumninätverk. Just nu har vi 21 186 aktiva medlemmar som vi gör vår bästa för att hålla kontakten med. Främst kommunicerar vi via det webbaserade alumninätverket, sociala medier, mejl och alumniträffar. Vi har sammanlagt 8 000 följare på LinkedIn, Facebook och Twitter (en person kan följa oss i flera kanaler). LiU Magasin är också en viktig kanal för att hålla alumner uppdaterade om vad som händer på LiU.

I år har vi arrangerat åtta större event: vi har skrattat på holgerspex och på studentspexet i Linköping och Stockholm, minglat på alumniträffar i Göteborg, Stockholm och i London, haft ett Alumnikalas och utsett Årets alumn. Våra träffar brukar vara uppskattade (med ett genomsnittligt betyg på 4,3 av 5). I år var det firandet av Årets alumn som fick högst betyg av evenemangen. Det är väldigt roligt att lyfta fram alumner som gjort något extra och inspirerande att höra vad andra har gjort efter tiden på Linköpings universitet. På alumnibloggen har ett 30-tal alumner delat med sig av sina studier, karriärer och liv i gästinlägg.

LiU Alumnis uppdrag är att knyta kontakt med, och vårda relationen med före detta studenter, och ta till vara på den viktiga resurs de utgör. Alumnerna är värdefulla för universitetet. De kan ge feedback på hur deras utbildning fungerade och vara ambassadörer för studentlivet i Linköping. De är viktiga för de som vill studera och de som är mitt uppe i studierna, eftersom de kan berätta om hur det gick sedan. Nätverket kan ge värdefull statistik och information som hjälper studievägledare, lärare, programansvariga, studenter, alumner och media med flera, att göra ett riktigt bra jobb. För alumnerna är nätverket ett sätt att hålla kvar kontakten med sitt universitet, sina studiekompisar och även för att knyta nya kontakter.

Ett stort tack till alla alumner, kollegor och samarbetspartners för ett fint år! Vi ser fram mot 2014 och nya möten, spännande berättelser och roliga evenemang…

Gästbloggare: Anders Wårdenius, LiU-alumn från elektroteknik inriktning industriella elsystem

Efter att blivit arbetslös i Sverige november 2012, då konjunkturen var svikande, beslöt jag mig för att söka jobb i Norge. Jag hade haft funderingar på Norge redan direkt efter examen, men hade inte kommit till skott då. Från många håll hade jag hört positiva omdömen om vårt broderlands arbetsmarknad.

I juletider 2012 var jag på anställningsintervju på ett företag utanför Oslo. Jag hade aldrig tidigare besökt landet. Dock gick det inte vägen denna gång – utan det var efter anställningsintervjun för andra gången i Norge, på ett företag som heter Dresser-Rand, i Kongsberg, som jag fick jobb. Jag tackade ja, och fick brått med att städa ur lägenheten i Linköping, och magasinera möblerna.

Kongsberg har anor från 1600-talet, då en silvergruva etablerades av den danske kungen. Sedermera blev bergen runt staden helt perforerade av gruvgångar. Tidvis var Kongsberg en av de största städerna i Norge. Den första högre utbildningen i landet etablerades här, Bergverksskolan. Aktiviteten i gruvorna har under årens lopp svängt, och mot 1800-talet mattades intresset av, då malmens silverhalt är låg, och brytningen ansågs allt mer kostsam. Istället upprättades Kongsbergs vapenfabrik, där man kunde tillvarata de finmekaniska kunskaperna från gruvdriften. Detta kom att lägga grunden till Kongsberggruppen, som efter att oljan upptäckts på norsk sockel, kom att ägna sig allt mer åt oljeindustri.

Kronorna i håvet: flertalet kungar som regerat Norge, sedan gruvan i Kongsberg öppnades, har låtit rista in i sina namn på en stenvägg, kallad Kronorna i håvet. Den uppmärksamme ser att det först är danska konunganamn, sedan svenska för att till sist bli norska.

På 1960-talet började Kongsberggruppen att producera gasturbiner, en verksamhet som senare köptes upp av Dresser-Rand. Enkelt förklarat förbränner en gasturbin ett bränsle, och överför energin till mekanisk rörelse. På sätt kan gasturbinen exempelvis driva en generator, som producerar elektrisk ström. De maskiner D-R producerar finns både för kompressordrift, där de används för pumpning av gas och olja från plattform till land; och för generatordrift för procesström till oljeplattformar.

Men låt oss nu tala om Norges historia. Från att under medeltiden haft en jämbördig roll med grannländerna Sverige och Danmark, blev Norge under dansk överhöghet. Efter 1814 kom Norge att hamna i union med Sverige, och landet började bli alltmer självständigt, bland annat genom författningen i Eidsvoll, som statuerade att Norge fick ha sin egen riksdag, Stortinget. En folkomröstning 1905 visade att så gott som alla nordmän ville bli självständiga, och därför upplöstes unionen fredligt samma år. Historiskt sett har den viktigaste näringen i Norge varit fisket. Norge var länge ett fattigt land, och det hela blev knappast bättre efter andra världskrigets tyska ockupation, då hela Nord-Norge brändes. Uppsvinget kom på 1960-talet, då provborrningar efter olja visade positivt resultat. Man var noga med att låta oljeintäkterna stanna inom landet. Förutom att oljan är en stor exportprodukt, så är även kunskapen en stor exportkälla, Norge är idag ett av de världsledande länderna inom offshoreteknkologi. Levnadsstandarden är hög och offentliga sektorn är stor. Norge har valt en annan väg än de flesta andra västeuropeiska länderna, som valt att inte gått med i EU. Tullpolitiken är således protektionistisk. Att landet har en historia av dansk, svensk och tysk överhöghet gör att man värnar mycket om det inhemska kulturarvet, som tar sig uttryck i bland annat av firandet av 17e maj. Det var mycket häpnadsväckande att se myriader av folkdräktsklädda nordmän och -kvinnor! Däremot må sägas att nordmännen är minst lika öppna för andra kulturer som svenskar. Att de skulle ha en avog inställning till svenskar är aldrig något som jag fått erfara. Som svensk känner man igen sig i det norska arbetslivet, det är få skillnader mellan länderna. Det är dock inga fikaraster. Företagen ordar många sociala aktiviteter med de anställda.

Stavkyrka: Norges bidrag till världsarkitekturen är stavkyrkorna, uppförda under medeltiden. Idag finns det ett 20-tal bevarade i Norge, men på tiden det begav sig fanns det hundratals. På bilden ses Nore stavkyrka, inte långt från Kongsberg.

Norska språket har samma anor som de andra skandinaviska språken. Det finns två olika skriftspråk, bokmål och nynorsk. Exempelvis heter landet Norge på bokmål, emedan det heter Noreg på nynorsk. Lördag heter lördag på bokmål, på samma sätt som på danska och svenska, enär det heter laurdag på nynorsk. Bokmålet är nästan identiskt med danskan, på grund av att det var skriftspråket som användes av administrationen då danskarna regerade Norge. Nynorskan är ett skriftspråk för en mer ”ursprunglig” norska. Bokmålet är det idag förhärskande skriftspråket. Bokmålet och nynorskan har i regel inga motsvarigheter i talspråket, utan här talar man dialekter. Grovt sätt finns det fyra dialektområden, Östlandet, Sörlandet, Vestlandet och Nordlandet. På Östlander, där Kongsberg och Oslo ligger, talas den dialekt som är mest välkänd för svenskar, tänk Flexnes. Sörlandet har en annan intonation, här är dialekten påverkad av det korta seglingsavståndett till Danmark. Vestnorskan är den dialekt som låter som exotisk i svenska öron, och desto längre in i fjordarna man kommer, desto mer speciell blir den. Vestnorskan har ett annorlunda ordförråd. I Bergen, på vestlandet, talas det en annan dialekt än på övriga vestlandet, med skorrande r. Detta tros bero på tyskans inflytande. Bergen var fram till slutet av 1700-talet ett betydande hansafäste, så här vimlade det av tyska köpmän. Trondheim har sin egen dialekt, och nordligare på Nordlandet talas det en mindre särpräglad norska, då dessa trakter befolkades sent, och östlandstalande predikanter haft påverkan. Överlag har norskan fler engelska och tyska lånord än svenskan, då mer handelsutbyte skett med dessa länder. Svenskar har i gengäld fler franska lånord. Jag har, med något enstaka undantag, aldrig upplevt att språket har varit något problem.

Avslutningsvis skall sägas att livet i Norge är väldigt likt det svenska. De skillnader jag kan komma på är att samtliga affärer är stängda på söndag. Norrmännen äter smörgås till lunch, och som sagt lyser fikarasterna med sin frånvaro. Dessutom är det förstås populärt att åka skidor, och gå på tur!

Läs gärna Anders Wårdenius tidigare blogginlägg: Roten ur tre är ej att förglömma!

Vi lottade ut en ballongtur bland alumner från Affärsjuridiska programmet och Teknisk fysik och elektroteknik som registrerade sig i vårt nätverk före nyår. Välkomna ska ni vara allihopa! Sofia Malander blev den lyckliga vinnaren som får sväva om kring i en luftballong (i sommar, när det är lite varmare än nu…) Så här säger hon om varför hon gick med i nätverket:

- Jag trivdes otroligt bra på Linköpings universitet och det affärsjuridiska programmet. Efter examen satt jag i programrådet för det affärsjuridiska programmet i flera år och jag har även deltagit i informationsdagar för nya studenter. Trots att det har gått mer än 10 år sen jag tog examen känner jag fortfarande en stark samhörighet med Linköpings universitet. Alumninätverket är en viktig kanal för att kunna fortsätta hålla kontakten med andra studenter och behålla en delaktighet i universitetets verksamhet.

Grattis Sofia! Hoppas du får en fantastisk fin flygtur!

Gästbloggare: Henrik Järleskog, LiU-alumn från Maskinteknik

Some months ago I humbly pinched myself whilst approaching O’Hare just before midnight, inbound from Knoxville Tennessee in a Boeing B757. At my feet, the “Windy City” of Chicago with its low pressure sodium vapor lights created a giant yellow patchwork that reminded me on how we create the world, how small we are, and all things connectedness. An engineer seek to connect the dots.

Chicago from above, with its yellow street lights.

Puzzled, jetlagged and bit tired from a hectic week of training at the renowned University of Tennessee’s Center for Executive Education on Vested Outsourcing I got philosophical with this sight of “human progression” from above.

Some blurry thoughts got unveiled: “All parts come into play… The pie gets bigger if we partner… ”. With Chicago as a backdrop, Barack Obamas strive for ObamaCare echoed in my head and it seemed odd to me that all the people in this large and recently bankrupted city would argue against a systematic increase in healthcare welfare. In order to succeed with a large scale corporate change or in Obamas case a nation which is a super power, it is instrumental with well thought through incentives and strategies to reach them and of course superior change management.  My slow synapses kept showing me association patterns and pictures from earlier approaches to Moscow Sheremetyevo, Tokyo Narita, and Beijing Capital International Airport, and my arms goose bumped. Globally, everything is the same yet completely different and the only constant is change. The tires screamed as I touched ground at the same time as the plane.

Working with strategies and business transformation as a management consultant definitely has its experiences. This week I had connected with Kate Vitasek who has entered Globalization Today’s Powerhouse 25 list for her achievements as author, researcher and innovator. Kate leads a movement that potentially will revolutionize globalization through a new business model aiming at “WIIFWe – Whats In it For We” in strategic business partnerships. The business model brings many fundamentals for successful change management and could potentially drive transformation in a sustainable way.  During the same week I accidently shared a car with James Holt for almost 5 hours. We shared the car to drive from Charlotte to Knoxville due to an overbooked flight. I learned that James was a world known professor who had earned a “Lifetime achievement award” for his contributions to “Theory of Constraints” which today is an important part of for example the Lean philosophy and movement. To keep it short: – I was challenged to remember all the good things he said.

With change being the ultimate status quo in today’s business world, new smart, lean and more efficient methods for increasing a company’s market share and top line have been created. As a management consultant I lead and facilitate the way forward in collaboration with my clients’ executive leadership to achieve this.

• Some of my most vivid experienced are: workshops on global strategy and night life with ex KGB members in Moscow.
• Analyzing a Swedish companys total occupancy cost together with its CFO in Japan followed by eclectic dining in a traditional Wagyu Shabu Shabu and Fugu with my Japanese colleagues laughing at me when I tried to guess what we ate.
• Being part of a Swedish company’s expansion in China through strategic plans for sourcing and learning that navigating through Beijing by foot is immensely difficult.

From the office in Tokyo, overlooking the financial district.

Soon to be 10 years ago since graduation, in the Chinese year of the horse 2014 I can’t say I expected work life to take these paths. I have by experience learned that you can influence some things that happen on the way but not all, and that relations are amongst the most important things. When it comes to corporate transformation and change management, all challenges are unique, but there are certain ways to pursue that make the journey better, easier and more fun.

The platform that LiU provided has proven to be invaluable. Thank you LiU and especially the department for Mechanical Engineering. Please connect on Linkedin.

Gästbloggare: Maria Johansson, LiU-alumn från Kultur, samhälle, mediegestaltning

Mer än hälften av den vuxna befolkningen engagerar sig ideellt, i genomsnitt lägger varje aktiv person 16 timmar i månaden på ideellt arbete. Mitt ideella engagemang ligger hos Scouterna, där också jag idag har min anställning.

I Sverige finns det ca 70 000 scouter, alla scouter tillhör riksorganisationen Scouterna. Scouterna är en ideell organisation där barn, unga och vuxna får möjligheten att utveckla sitt ledarskap, lära sig att arbeta i grupp, vara ute i skogen och uppleva friluftsliv samt engagera sig lokalt och globalt genom samhällsengagemang. Scouterna arbetar med personlig utveckling hos barn och unga, och är en organisation ledd av unga, stöttad av vuxna. Jag blev som åttaåring medlem i scouterna, efter att min granne blivit medlem ett år tidigare och berättade för mig att; ”det är jättecoolt, man får vara i skogen och lära sig laga mat över öppen eld”. Häftigt tyckte jag och blev medlem i Sparreholms scoutkår. Idag, arton år senare, är jag fortfarande ideellt engagerad, men främst arbetar jag för Scouterna som utvecklingskonsulent och stöttar de ideella i deras uppdrag. Under dessa arton år har jag varit med om många äventyr, positiva händelser men också motgångar vilket har lärt mig mycket och utvecklat mitt ledarskap. Dessa arton år har inneburit styrelsearbete, ordförandeskap, ledarskapsutbildningar, möten med Scouter från hela världen och glädjen hos barn som för första gången har varit på hajk utan föräldrar. Att arbeta som utvecklingskonsulent för Scouterna innebär att jag och mina kollegor stöttar och utvecklar scoutkårer, samt marknadsför och representerar Scouterna. Vi utvecklingskonsulenter har alla olika bakgrund, både utifrån arbetserfarenhet och utbildning. Min bakgrund, ideell scout i kombination med en filosofisk kandidat i kultur och media är jag ensam om, men det är också en kombination som stärker mig i mitt uppdrag som konsulent och ledarskap som ideell scout.

Jag minns min första ledarskapsutbildning jag genomförde genom scouterna, utbildningen Patrull. Patrull riktar sig till scouter mellan 12-15 år och är den första utbildningen som låter scouten utveckla sitt ledarskap och lära sig mer om grupper.  Jag var så nervös när mina föräldrar skjutsade mig till Kjesäter folkhögskola, där utbildningen skulle genomföras. Väl där var det inte alls så farligt, de andra scouterna var minst lika nervösa som mig. Det jag minns extra mycket är vad denna utbildning gav mig. Jag lärde mig mycket om mig själv och nu i efterhand kan jag se att jag utvecklades mycket som person under denna utbildning. Utbildningen påverkade mig så positivt att jag några år senare valde att åka tillbaka som scoutledare till samma utbildning, och återigen fick jag uppleva precis samma känsla, både genom ”mina” scouters ögon men också som ledare, samma utbildning utvecklade och påverkade mitt ledarskap. Några år efter detta återvände jag återigen men då som ansvarig för ledarskapsutbildningen Patrull och med en namnskylt där det stod Distriktsordförande Södermanland.

Att vara ideellt engagerad under studietiden är något jag idag, som anställd av en ideell organisation, tipsar studenter om. Genom min utbildning, kultur samhälle media gestaltning, fick vi mer kunskap och utbildade oss inom kultur/media sektorn och i projektledning, samt projektledarens ansvar och roll. Projektledarrollen kunde jag jämföra med mitt ideella engagemang som ordförande i Södermanlands scoutdistrikt, vilket gjorde studierna kring detta mer konkreta och tydliga för mig. På dagarna på universitet läste jag teoretiskt och arbetade praktiskt i projektgrupper i diverse kultur/media projekt, därefter på kvällen bytte jag om till scoutskjortan och bytte roll, student mot ordförande. Jag kunde applicera projektledarrollen på ordförandeskapet och kombinationen lyfte mitt ledarskap. Ideellt engagemang är inte bara bra för studentens ledarskapsutveckling, det är också ett bra sätt att släppa tankarna från studierna och fokusera på något utanför böckerna. Vad det en är studenten brinner för. Ideellt engagemang breddar och lägger en annan tyngd i CV: t.

Vem är jag idag? Om jag ser tillbaka sex-sju år, till den dagen då jag blev vald av medlemmarna i Södermanland till ordförande, eller tolv- tretton år till den dagen då jag åkte på min första ledarskapsutbildning, så är jag samma person, med samma ideella engagemang. Som tolv-tretton åring på utbildningen Patrull hade jag inte mött ordet ledarskap eller ideellt engagemang, men efter utbildningen och den helgen visste jag att detta ska jag fortsätta arbeta med. För sex-sju år sedan, som nyvald ordförande ville jag extremt mycket och ville gärna göra allt arbete själv, det fungerar inte i praktiken. Din ideella energi tar då fort slut. Idag, efter studier vid Linköpings universitet, efter ett års anställning hos Scouterna ser jag mig själv som en säkrare person som kan uttrycka hur och varför jag arbetar med mitt ledarskap, samt varför jag anser ideellt engagemang viktigt. Man lär så länge man lever och jag kan fortfarande känna samma nervösa känsla som den dagen på grusplanen utanför Kjesäter.

Gästbloggare: Susanne Johansson, LiU Alumn – Kandidatexamen i Psykologi

Att vilja veta vad man vill bli när man blir stor är en ständig fråga som jag fortfarande ställer mig. Ena dagen har jag känt att polis är drömyrket och andra dagen ville jag bli målare. Hade jag fått leva 4 liv hade jag gärna gjort det för att få möjlighet att testa på alla yrken som finns. Man kan inte säga att det varit en målmedveten resa som lett fram till min examen. Min resa har varit på magkänsla. När jag hoppat runt på lite olika yrken inom vård- och omsorg blev jag 2009 sugen på att testa vad universitetet hade att erbjuda. Sökmotorn för universitetskurser blev för mig en uppenbarelse, så otroligt många roliga och spännande kurser det fanns att välja mellan. Till slut blev det en utbildning innehållande Psykologi 1,2 och 3, Handikappvetenskap, Det professionella samtalet, Socialrätt 1 och handikapprätt 1 och 2. Att kunna bygga sin egen utbildning genom kurser som intresserat mig mest har varit en fantastiskt bra lösning för mig som inte ville ”köpa” hela paketet i något program. Att i stället få läsa bara sådant jag tycker är riktigt kul och intressant och få en examen i det har varit en riktigt bra lösning.

Det visade sig också att arbetsgivarna tyckte om detta. Att jag har följt min magkänsla vid val av kurser har gjort att jag fått en utbildning som speglar mig som person. Att jag läst sådant jag är intresserad av har även gjort att den kunskap jag har också speglar vad jag tycker är kul och jag blir då som ett resultat av detta ganska bra på det. Våren 2013 tog jag min kandidatexamen i psykologi med juridik som huvudsakligt sidoämne och idag arbetar jag som LSS-handläggare på Norrköpings kommun. Ett yrke där jag får använda mig av alla delar av min utbildning. Som LSS-handläggare utreder jag och fattar beslut enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade samt Socialtjänstlagen. Ett spännande, utmanande och varierande yrke där får möjlighet att träffa mycket människor dels i behov av stöd men även andra professioner då arbetet kräver en hel del nätverksarbete.

Susanne på kontoret

Det finns inte riktigt någon vanlig arbetsdag på jobbet. Ena dagen kan jag ha tre inbokade hembesök så då far jag runt och träffar mina brukare. En annan dag kan jag ha planerat att skriva utredningar och då sitter jag hela dagen vid datorn där jag med hjälp av intyg från t.ex. läkare och habilitering, anteckningar från hembesök och stöd av litteratur ska fatta beslut om personen som ansökt om stöd enligt LSS/SoL har rätt till det och i så fall i vilken omfattning. Men det är inte alltid, väldigt sällan skulle jag säga, som en handläggningsprocess går spikrakt från ansökan till beslut. Det är ofta många kontakter däremellan för att reda ut hur de faktiska behoven ser ut och mycket information som måste ges till och fås av människor som har olika lätt för att ta till sig och ge information. Eftersom vi arbetar med människor blir inget ärende det andra likt. Det är väldigt olika förutsättningar och behov vi möter, alltifrån en person med en lindrig utvecklingsstörning, svåra psykiatriska diagnoser till personer som nyligen varit med om en olycka och nu behöver omfattande stöd och service och mycket mer. Jag känner att jag verkligen får använda mig av varje litet högskolepoäng som jag tagit. Ett ord som sammanfattar första tiden i arbetslivet är: omtumlande. Jag blev tvungen att kasta upp allt jag lärt mig i luften för att kategorisera om allting. Kunskaper har självklart varit ovärderlig men det kräver att jag ständigt tar tid för reflektion och eftertanke för att få ordning på kunskap och praktiskt erfarenhet.

Propostionen LSS

Något som jag i för sig inte ser som en nackdel och jag hoppas att den här känslan av att vilja vara noggrann, eftertänksam och viljan att vara ambitiös stannar hos mig även när jag blivit varm i kläderna nog att slappna av lite mer.

Gästbloggare: Sandra Ahlstrand, alumn från KSM

Det är valår. Och det märks. Tempot skruvas upp. Det är nu det gäller. Och mitt i allt finns jag, en gammal KSM-student som i hela livet drömt om att förändra samhället.

Sandra Ahlstrand heter jag och jag jobbar som pressekreterare för Miljöpartiet sen drygt två år tillbaka. Jag har ansvar för Miljöpartiets kommunikation av samhällsfrågor vilket är allt från utbildning till migration, hälso- och sjukvård, bostäder, rättsfrågor eller kultur till konstitutionella frågor. Som pressekreterare hjälper jag journalister att få den information och de intervjuer de vill ha, peppar och preppar politikerna inför debatter och intervjuer, och kanske framförallt planerar våra egna utspel vi vill göra. Ett jobb som kan sammanfattas i att ingen dag är sig lik och att du när du vaknar på morgonen inte har en aning om vad som ska hända resten av dagen.

Den senaste veckan har det varit mycket migrationsfrågor för min del. Just den här dagen börjar med att vår migrationspolitiska talesperson Maria Ferm gör en intervju med Svenska Dagbladet tillsammans med migrationsminister Tobias Billström. För att kunna genomföra positiva förändringar i migrationspolitiken trots att Sverigedemokraterna har en vågmästarroll i riksdagen krävs ett majoritetssamarbete. Därför har vi en överenskommelse med regeringen om att samarbeta i migrationspolitiken hela denna mandatperiod. Nu är vi precis överens om hur fler barn och deras familjer ska kunna stanna i Sverige och det är det intervjun handlar om. Den ska gå i tidningen nästa dag.

Som pressekreterare är telefonen det viktigaste arbetsverktyget.

Senare förbereder jag lite mer inför morgondagens nyhetssläpp, går på ett par möten, går igenom förra veckans medieutfall och tar fram underlag till en intervju som Gustav Fridolin sen gör om kulturskolor med Kulturnyheterna.

Vi har precis haft pressträff om skola och Gustav Fridolin intervjuas i riksdagens presscenter

Kommer hem framåt kvällen. Lite pirrig. Det är alltid lite nervöst när vi ska släppa stora nyheter hur vinkeln blir i tidningen. Hur rubriksätter de? Har de uppfattat nyheten på det sätt vi vill förmedla den? Klockan 22 går det att komma åt morgondagens Svenska Dagbladet på webben om man är prenumerant. Jag loggar in och läser artikeln. Rubriken är ”Så ska fler barn få rätt att stanna” och artikeln speglar nyheten bra. Somnar gott.

Vaknar kl 05.34 av att Ekot ringer. De har läst artikeln och vill prata med Maria. Sen rullar det på hela dagen. Maria gör intervjuer med alla stora medier. Och både hon och jag är rätt trötta framåt eftermiddagen. Jag ska egentligen gå på after work med ett par kollegor, men en av dem måste ställa in då han behöver förbereda underlag till en debatt Åsa Romson ska ha med Jan Björklund i Agenda i helgen. Känner mig inte jätteledsen över den inställda AW:n utan drar hem till familjen och myser istället.  När vår treåring Elliot har somnat sitter jag och Staffan (som jag förresten träffade när jag pluggade i Norrköping, Klashed heter han i efternamn för den som råkar vara bekant med honom) och dricker te och pratar om dagen och livet.

Dagen efter är det morgonsoffa och debatt mot Sverigedemokraternas Richard Jomshof för Maria. Taxin hämtar mig kvart över sex. Som pressekreterare följer man allt som oftast med politikerna till debatter för att kunna bolla tankar och så att de bara kan prata av sig och få pepp och stöd både före och efter debatten. Maria gör en briljant debatt. Lovorden haglar på twitter. Åker sen hem till en kollega för att planera vilka aktiviteter vi ska göra på skolans område under de kommande veckorna. Han är föräldraledig några dagar till så vi passar på att hänga hemma hos honom och käka pannkaksfrukost medan vi planerar.

I det här rummet utanför studion sitter man som pressekreterare och följer tv-debatterna. Morgonsoffan är schysst, då bjuds det på frukost.

Kommer in mitt kontor på riksdagen efter lunch och betar av lite mail och småsaker på min to do-lista. Efter ett gäng tidiga morgnar och även några sena kvällar i veckan tänker jag sen åka hem tidigt och ha en lugn kväll. Då ringer SVT igen. De ska ha en debatt om hemlösa EU-migranter i Aktuellt ikväll och vill ha med Maria om det. Vi gjorde ett utspel förra veckan om att vi vill ha en tak-över-huvudet-garanti för hemlösa EU-migranter och med anledning av det vill de ha med just oss. Kul såklart, men där sprack kvällens lugn.

Fixar det som behövs inför debatten och åker sen och hämtar Elliot. Trots det ofta oplanerade jobbet lyckas jag och Staffan ändå hämta varannan dag snudd på hela tiden. När jag och Elliot kommer hem lägger jag mobilen i vår mobillåda innanför dörren. Det är svårt att inte vara ständigt uppslukad av jobbet då nyhetsdygnet tickar på hela tiden. Därför behövs en del strategier. Mobillådan där mobilen ska vara alltid när man hämtat är en av de viktigaste för att kunna vara en närvarande mamma. Käkar potatismos och spelar spel med Elliot i några timmar. Lagom till hans läggning är det dags att åka till SVT igen.

Maria gör återigen en riktigt bra debatt. Och det är det som är så fantastiskt i det här jobbet. Efter två år blir jag fortfarande varje dag både imponerad och inspirerad av den energi, vilja och kompetens som alla andra runt mig har. Kommer hem vid halvelva. Utmattad men glad och stolt över några riktigt bra dagar.

Ja det är valår. Det märks och känns. Det är spännande, nervöst och alldeles underbart på samma gång. Den 14 september går svenska folket till valurnorna. Då gäller det att så många som möjligt har sett och hört allt klokt som Miljöpartiet har att säga och väljer att lägga sin röst på Sveriges gröna röst. Jag är redo att kämpa ända in i kaklet!

Vill du läsa artikeln:

Om du är nyfiken på artikeln i SVD som jag skriver om en del så är det den här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sa-ska-fler-barn-fa-ratt-att-stanna_8917100.svd

Gästbloggare: Charlotte Karlsson, LiU alumn från Statistikerlinjen 1985-1988.

Just nu går många studenter runt och funderar på vad de ska välja för program på universitet eller högskolan. Jag gissar att många tankar flyger fram och tillbaka, och även att ett stråk av panik kan infinna sig. Till alla er som känner så kan jag bara säga – ta det lugnt! Det har inte så stor betydelse vad du väljer att studera. Följ istället vad ditt hjärta klappar för, eller gör som jag – hoppa på något som du inte har en aning om vad det är.

1984 gick jag runt och funderade över vad jag skulle välja, mest klappade mitt hjärta för att bli veterinär. Jag älskade djur över allt annat och det var nästan det enda jag kunde tänka mig att jobba med. Nu blev det inte så, betygen från gymnasiet räckte inte till och jag fick tänka om. Eftersom jag alltid varit intresserad av matematik och närbesläktade ämnen besökte jag under en ”Öppet Hus Dag” på LiU, presentationerna om systemvetenskaplig linje samt Statistiker programmet.  Statistik? Jag hade aldrig för en sekund funderat i dom banorna men eftersom programmet blev presenterat samtidigt som Systemvetenskapliga programmet var jag ju tvungen att lyssna – och vad händer?! Jag blev så intresserad att jag sökte och hade turen att komma in på utbildningens första år.

Utbildningsåren var jätteroliga, intressanta kurser varvade med härligt student liv i Linköping. Jag trivdes jättebra och kände att jag  hamnat rätt, och jag tog även steget att börja på forskarutbildningen där jag valde att studera vidare inom ekonometri.

Jag arbetade kvar på matematiska institutionen som studierektor för statistik, och varvade det med undervisning och forskning.  Jag startade även ett ”enmans företag” där jag undervisade bla Ericsson hur de skulle tänka och arbeta med kvalitetsäkring. Mitt första intryck av Ericsson personalen var att de mest var intresserade av att visa vilka telefoner de hade och prata om vilka funktioner de olika modellerna hade.  Just då kunde jag inte ana att jag inom ett år skulle bli ”head huntad” till Ericsson och börja jobba där.

Beslutet var inte så lätt att ta, men jag tog steget och började på Ericsson i Linköping. Mitt första arbete var att jobba som projektledare inom support och underhåll. Ett arbete som innebar många resor. Min resa inom Ericsson började även där och då. Sedan jag började 2001 har jag arbetat i Pakistan, New York, Budapest och nu är jag tillbaka i Stockolm.

I USA var jag ansvarig för en av Ericsson’s största kunder. Vi rullade ut 4G nät och tog hand om alla eventuella problem som kunde uppstå. Jag behöver väl inte säga att New York är en fantastisk stad att bo i.

Utsikt från vår lägenhet. Helgerna tillbringade vi ofta i Central Park

Dock var det långt hem till Europa och jag ville komma närmare familj och vänner. Ett erbjudande som chef för en av Europa’s största R&D siter blev en fantastisk utmaning. Ungern är ett land som har starka band till Sverige och dess kultur och historia är mkt intressant.

I Ungern finns det många fina vingårdar. Nedan är en bild från en vinprovning vi åkte på i Januari. Det var kallt

Parlamentet i Budapest har nästan 700 rum. Karta behövs för att hitta där

Sen 6 månder är jag tillbaka i Sverige. Det är skönt att vara hemma igen, men samtidigt undrar jag hur lång tid det kommer att ta innan jag längtar ut igen. Eftersom jag har personal i 7 länder över hela världen har jag dock goda chanser att få miljö ombyte.

Jag är så tacksam och glad att jag vågade hoppa på en utbildning som jag egentligen inte hade tänkt gå. Alla mina uppdrag och roller jag har haft har varit fantastiska och mycket utvecklande.

Så  till alla er som går och fundrar på vad ni ska studera – det spelar inte så stor roll. Det ligger mycket i att våga ta chanser, se möjligheter och hoppa tåget. Det är inte kul att stå på perongen och se när tåget susar förbi.

Lycka till ///Charlotte

Yngsta dottern och jag i Budapest innan flytt till Sverige

Äldsta dottern på besök i Budapest.

I år ordnade LinTek (Linköpings Teknologkårs) ett mingel för teknologalumner under sina arbetsmarknadsdagar, LARM. Det var ett sjuttiotal alumner och tiotalet företag som minglade i A-huset. Stämningen var avslappnad och tilltugget var gott. Linda Gunnarson, som är näringslivsansvarig på LinTek och den som den som höll ihop arrangemanget, var nöjd med kvällen. Hon berättade att det finns planer på att ha alumnimingel fler gånger under LARM.

En av de pratglada gästerna, Karl Andersson alumn från Datateknik, tyckte det är trevligt med alumnaktiviteter men var osäker på om han är medlem i LiUs alumnnätverk. Det ska han absolut kolla upp, säger han och minglar vidare med bland annat Olle Liljefeldt, alumn från Teknisk fysik.

(Tips till er alumner från Linköpings universitet som är osäkra på om ni är medlemmar; försök att registrera dig på alumninätverket. Kommer det upp en text där det står att personnumret måste vara unikt är du redan medlem, annars är det bara att gå med så du inte missar något kul!)

LARM på LiU-nytt

LARMs hemsida

Det var runt 250 personer, alumner från Linköpings universitet och deras gäster, som samlades för att mingla innan spexet Stjärnornas intrig, eller en tysk, en rysk och Bergman. Först fick de en mozzarellaspäckad baguette och dryck, sedan steg sorlet i rummet. Det var många i sällskapet som är erfarna spexbesökare och det ryktas att alumnikvällen brukar vara en av de roligaste.

– De är så duktiga, det är klart sevärt, sa Benny Sohl som uppskattade att få följa med på eventet som gäst. Han har gått på ett par Chalmerspex och tycker att Linköpings studentspex står sig väl i konkurrensen. Kompisen Michael Carlsson är LiU-alumn (systemvetare) och skojade om att det han ångrar med sin utbildningstid är att han inte gick på fler spex.

Spexaren Stefan G höll ett föredrag på temat ”jag kan sluta när jag vill”. Han har medverkat vid ett stort antal spex, och tycker fortfarande att det är lika roligt. Och har ingen tanke på att sluta. Även om han skulle kunna… Om han bara ville…

–       Vilken ingenjör skulle tacka nej till att bygga en månlandare, frågar han retoriskt apropå att han byggt dekor med en månlandare i årets spex.

Det var flera som inte ville att han skulle sluta med sitt föredrag heller, och ropade ”omstart!” och ”en gång till!” men då började det bli dags att dra sig in mot scenen och låta föreställningen flyga igång.

Några av de som var där:

Margareta Ellnebo tog examen 87 från Y-linjen. Hon berättar att hon tycker att utbildningen gav mycket, inte bara den tekniska kunskapen utan även ett tänk som hon har haft nytta av när hon arbetat med ledarskap och personalfrågor.

Helen Marklund, som har gått forskarutbildning vid LiU och arbetar på universitetet, var där och minglade med Johan Östensson och Christin Vagenius som har gått läkarprogrammet.

Christer Alfredsson har gått Y-linjen och Kristina Forss har läst beteendevetenskap vid LiU.

Annakarin Liljeqvist gick ut Lärarprogrammet -79 men har varit tillbaka på LiU en sväng för att gå lärarlyftet. Maria Olsson har läst en lång rad fristående kurser i pedagogik och sociologi bland annat. Michael Sandborg har gått forskarutbildning på LiU. Han har varit iväg ett par år och jobbat på annan ort men är nu tillbaka på universitetet som professor i medicinsk radiofysik.

Gästbloggare: Linnea Blomqvist, LiU-alumn från KSM

Att gästblogga som LiU-alumn är lite läskigt. Det medför en del krav. För visst bör jag berätta en fantastisk framgångssaga, dela med mig av alla djupa insikter och erfarenheter som jag samlat på mig under åren, eller åtminstone vara lite finurligt smålustig? Jag vet inte om jag kan bjuda på varesig det ena, det andra eller det tredje. Jag är helt vanlig. Därför tänkte jag berätta en helt vanlig historia. Om saker som har hänt, sådant som inte blev som jag hade tänkt mig och hur det faktiskt blev. Eller är – det är ju ganska långt ifrån slut än!

Lekisflashbacks och utedass

2004 flyttade jag som 20-åring till Norrköping för att plugga Kultur Samhälle Mediegestaltning, KSM. Få gånger tidigare i livet hade jag varit säker på att något kändes så rätt. Utan att ha satt min fot i stan kände jag instinktivt att jag skulle känna mig hemma i Norrköping. Utan att veta mer än vad jag läst på LiU:s hemsida visste jag att KSM var den enda utbildning som passade mig.

Första terminen var hemsk. Ena dagen hade vi klipp- och klistraverkstad som gav starka lekisflashbacks för att dagen efter läsa litteratur i vilken jag skulle behövt slå upp ungefär var tredje ord. Sedan följde tre år av föreläsningar om allt från utedass (om ni vill veta varför det kallas “hemlighuset” kan ni fråga mig) till queerteori. Tre år av uppsatsskrivande om allt från “come on”-blicken till semiotisk bildanalys. Tre år av medieproduktioner om allt från dataspel till vetenskapskommunikation. Någon gång i slutet hade vi en övning där vi skulle beskriva KSM på fem minuter. Som en elevator pitch ungefär. Bara att man behöver träna på att beskriva vad man pluggat skvallrar om att man valt en ganska bred utbildning. Jag tror inte att jag en enda gång efter det har beskrivit KSM på samma sätt två gånger.

Jag är en Per

Efter de här tre åren tog jag studieuppehåll för att jobba som projektledare på Flimmer och göra utomhusbio och filmfestival i Norrköping. Efter Flimmer kände jag att arbetslivet var lite mer konkret än universitetet och jag är väldigt förtjust i konkreta saker. Därför fortsatte mitt studieuppehåll och jag började jobba som marknadsförare på Academic Work. Mitt jobb var att rekrytera studenter till kandidatdatabasen och det var minst sagt konkret. 1200 nya kandidater i månaden och i snitt minst tre campusevent i veckan var mina personliga mål. Varje tisdagsmorgon var det disco i foajén när säljarna laddade för säljtävling. Det var en himla fart på allt och alla, en himla gemenskap och en himla lärorik tid. Problemet var bara att jag var en “Per”.

En Per, förklarade min chef när jag sa att jag hade lite svårt att stå bakom upplägget av målen, är en person som tycker att jobbet är jättekul, som verkligen gillar kollegorna och som vill göra ett bra jobb för att man helt enkelt är en sådan som vill göra ett bra jobb. Problemet är bara att en Per inte delar företagets uppfattning om tillvägagångssätten. Jag var inte ensam, det fanns tydligen ganska många Per på de olika kontoren, Per var ett begrepp. Jag förstod att det faktum att jag var en Per betydde att jag var på fel plats. Så jag sa upp mig.

Det är inte dig det är fel på, det är mig

Att säga upp sig hösten 2008, mitt i brinnande finanskris, kan ju tyckas smått dåraktigt. Men jag tänkte att det löser sig och det gjorde det. På sitt eget lilla vis, för en ganska kort tid. Jag fick snabbt nytt jobb som VD-assistent på ett kommunalt bolag i Linköping. Jag blev nästan lika snabbt av med det. Efter tre-fyra månader blev jag inkallad till chefen som satt i sin stol med en samlad uppsyn. “Linnea, jag är ledsen men det här funkar inte. Jag kommer att säga upp dig”. Jag blev ställd och frågade vad jag gjort för fel. “Ingenting. Du har inte gjort något fel. Du skulle inte ha gjort något annorlunda och du kommer att få jättebra referenser. Det är inte dig det är fel på, det är jag som är knäpp. Du är jätteduktig, jättesöt och har gjort ett jättebra jobb men det här bara funkar inte för mig.”

Det är inte du, det är jag. Som om jag blivit dumpad av en pojkvän. Om jag gjort allt rätt, inte skulle ändra på något och nu var så duktig och söt (?!) så fanns det ju bara en slutsats att dra: Det var fel på mig som person. Jag dög inte som människa. Vem skulle någonsin vilja anställa någon som är dålig som jag? Jag dök rakt ner i ett svart hål, sågad vid fotknölarna och sargad i själen. Vågade inte berätta när jag sökte nya jobb hur det kom sig att jag slutade på mitt förra. Svamlade något otydligt om en ömsesidig uppfattning att det inte var riktigt rätt. För ingen skulle ju anställa någon som är så dålig som jag om de faktiskt visste hur dåligt det faktiskt är att vara så dålig som jag.

Linnea Blomqvist

Det blir aldrig som man tänkt sig

Självklart fanns det någon som ville ha en sådan som jag. Något halvår eller så tidigare hade jag träffat en kille som veckopendlade till Örebro. Jag tänkte att eftersom han ändå jobbar där kan ju lika gärna jag söka jobb där också. Och Örebro ville ha mig. Jag fick ett konsultuppdrag via Hammer & Hanborg som kommunikatör på Antenn Consulting, ett omställningsföretag som hjälper personer som blivit av med jobbet att hitta ett nytt. Flyttade dit med pojkvännen och fick mirakulöst nog tag i en finfin lägenhet i ett finfint område. Jag tänkte att här ska jag stanna länge, nu blir det inget mer jobbsökande på ett tag. Den här typen av företag var väldigt många och gick extremt bra under 2009, när det gick dåligt för de flesta andra företag. Lågkonjunktur för andra är högkonjunktur för omställningsbranschen. Och vice versa, varpå mitt konsultuppdrag inte övergick i en fast tjänst som tanken varit. Så var jag plötsligt ute på marknaden igen, i dubbel bemärkelse eftersom jag sparkat ut pojkvännen också. Det här blev ju inte alls som jag hade tänkt mig!

Gruvmaskiner och kattmat

Sökandes efter allt möjligt fick jag efter ett tag ett nytt jobb. SISU Idrottsutbildarna i Örebro är som en familj och för att inte bli för långrandig nämner jag inte mer än så, förutom att jag blev av med det jobbet också – pengapåsen var för liten. Men vid det här laget var jag rätt van vid att bli av med jobbet och att söka nytt och innan jag ens hann sluta på SISU hade jag börjat på en ny tjänst som projektledare för marknadskommunikation på ett av Sveriges största industriföretag, Atlas Copco. Gruvmaskiner! Kommer man från en bakgrund av kulturevenemang, bemanning & rekrytering, omställning och utbildning så är gruvmaskiner äkta hardcore. Stora internationella sammanhang, kulturkrockar deluxe, hård produktmarknadsföring, spännande projekt, utmanande konfrontationer. Jag gavs och antog nya utmaningar, jag gavs och tog möjligheten att utvecklas. Alla dagar var inte kul, jag var inte alltid nöjd. Ibland gjorde det ont, men det brukar väl skava lite när man växer. Det krävs nog lika många år som jag jobbat på Atlas Copco för att beskriva hur mycket jag tar med mig därifrån. För jag har precis lämnat. Lämnat Atlas Copco och lämnat Örebro för att komma närmare rötterna och kärleken på Sveriges framsida – Göteborg. Klivet från gruvmaskiner till marknadsföring av katt- och hundfoder mot veterinärkliniker, vem hade kunnat tro att det var så kort?

Jag under jord i en produktionsborrigg

En av produktlinjerna jag ansvarade för marknadskommunikationen för

Nu då?

Så, väl på plats i Göteborg och installerad på min nya arbetsplats reflekterar jag lite över karriären hittills. Utan att överdriva har det funnits en hel del motgångar, men också en hel del medgång. Livet är ju, som så många innan mig noterat, något av en berg- och dalbana. Men till skillnad från berg- och dalbanan tenderar livet att vara som mest kittlande när man är uppe på toppen och inte när man utan kontroll rusar rakt ner i (vad man upplever som) avgrunden. Men jag tänker som så, att hur trevligt det än må vara på toppen – efter att man stretat upp för backen och innan man åker ner i nästa dal – så är det ändå inte de stunderna som man får ut mest av. Det är kneget, slitet, svetten och hela pärsen att ta sig upp till sin topp som man utvecklas av. Och det är lärdomen om att rälsen faktiskt inte stupar rakt ner i ingenting utan att turen faktiskt vänder uppåt som gör att man vågar åka igen.

Det jag sa att jag inte skulle försöka bjuda på

Det finns några saker som jag försöker påminna mig själv om. För det första: Var glad att du träffar människor som kallar dig Per, förklarar att du inte duger eller som du faktiskt tycker är idioter (säg det inte till dem bara). De har blivit placerade längs din väg för att du ska lära dig något som du senare kommer ha nytta av. Jag tänker att jag någon gång kommer att leda en grupp, vara chef. Och desto fler erfarenheter jag har av människor den dagen, desto bättre kommer jag att vara som ledare.

För det andra: Du och ditt jobb är inte synonymt med varandra och inget är cementerat. Du är du och jobbet är jobbet, stöter du på galenskap på jobbet så ta en stund till att gå in i dig själv och se på det med dina ögon för att se vad du kan lära dig av det inför framtiden. Sen kan du gå tillbaka in i jobbrollen och göra vad som går för att lösa problemet.

För det tredje: Linnea, yrkeslivet är rätt långt. Du har 35-40 år kvar att jobba innan du ska gå i pension. Du kommer att stöta på både det ena och det andra, bra och dåligt. Hetsa inte upp dig utan försök lära av situationerna. Ju mer du lär dig, desto mer kan du.

Det är inte slut än

Jobb kommer, jobb går. Människor kommer, människor går. Det här är en alldeles vanlig historia, precis som din. Men ändå alldeles unik, precis som din. De fortsätter, var och en på sitt håll, på sitt vanliga, unika sätt. Men i skriven form så slutar min här.

Hemlighuset.

Gästbloggare: Margareta Ellnebo, LiU-alumn från Y-linjen. Examen våren 1987.

Ja men hur gör man då…

för att leverera…

det man ska leverera…

på tid och…

varje gång och…

utan att springa med andan i halsen?

Den frågan ställde jag mig själv för 15 år sedan. Vid den tiden arbetade jag på ett statligt verk, först som kravingenjör och sedan som projektledare. Det verk jag arbetade på var en upphandlande organisation och jag deltog i respektive ledde projekt som upphandlade avancerade tekniska system till statliga organisationer.

Margareta Ellnebo

Jag märkte med förvåning att i varje projekt som innehöll någon typ av utveckling blev det företag jag upphandlat från försenat med sina leveranser, vilket innebar att jag i min tur blev försenad i mina leveranser till min kund. Och det var inte bara mina projekt som blev försenade. Förseningar och fördyringar uppstod i alla projekt. Dessutom hade projekten svårt att leverera den funktionalitet som specificerats, vilket för det mesta slutade med att leverantörsföretaget fick betala de böter som föreskrivits i avtalet och leverera en produkt som bara nästan var den som avtalats.

Då tänkte jag – att det faktum att alla projekt blir försenade och inte innehåller de leveranser som avtalats – det kan ju inte vara en naturlag. Därmed, på ett ingenjörsmässigt sätt, närmade jag mig frågan om leveransprecision.

Det finns ett problem – alltså måste det finnas en lösning!

Problemet var nu definierat:

”Hur gör man för att leverera, det som ska levereras, på tid, varje gång och utan att springa med andan i halsen?”

och jag började leta efter lösningen.

För att hitta lösningen har jag bytt arbete flera gånger. Jag har bland annat varit projektledare i företag som levererar till statliga verk för att riktigt förstå vad som händer i det levererande projektet.

Att kravhantering och konfigurationsstyrning är grundläggande strukturer som måste vara på plats för att få kontroll över projekt och produkt och därmed leveranserna, det blev snart tydligt.

Kravhantering hade jag arbetat med tidigare, men konfigurationsstyrning visade sig vara ett helt eget kompetensområde. Därför ägnade jag flera år åt att lära mig konfigurationsstyrning, både genom att arbeta med det och genom att gå flera utbildningar i ämnet.

I mitt yrke lämnade jag rollen som projektledare och började arbeta med det som ofta kallas ”kvalitet”. Det är inom området ”kvalitet” som kompetens finns för hur ett företag skaffar sig kontroll på det som ska levereras.

Det är kontroll det handlar om.

Om en organisation har kontroll på alla arbeten, alla steg i projekten, på alla produkter och alla delprodukter, då kommer också organisation att klara av att ha kontroll på det som ska levereras. När företaget har denna kontroll då kommer företagets projekt också att klara av att leverera det som ska levereras. I de företag som har kontroll på alla steg i det arbete som ska göras, där kan de anställda arbeta lugnt och systematiskt. De anställda får ut leveranserna utan att ”springa med andan i halsen”.

För att skaffa mig erfarenhet av hur kvalitet används effektivt arbetade jag i flera olika kvalitetsroller. Jag arbetade som ”Quality Manager” i både stora och små projekt. Under en period var jag kvalitetschef för ett företag med 600 anställda och ledde utvecklingen av hela deras verksamhetssystem. Jag gick många och gedigna kvalitetsutbildningar och lärde mig de flesta vanliga kvalitetsmodellern

Min slutsats är att alla kvalitetsmodeller är bra om de används på rätt sätt. Alla ger de ett gott stöd till företag att skaffa sig kontroll över alla arbetspaket och processteg i den egna organisationen. Men det är endast i få sammanhang som den totala bilden av hur det hela hänger ihop presenteras.

Om man vet hur det hänger ihop kan man få extra utväxling i sitt kvalitetsarbete genom att komplettera de klassiska kvalitetsmodellerna med två pusselbitar från teknisk systemutveckling. Dessa två pusselbitar är ”System” och ”Mognadsnivå”.

Kunskap.

Till sist skrev jag ner alltihop i en bok ”Leveransprecision ISBN 978-91-637-2753-5”.

Syftet är att ni som nu ställer er frågan hur man ska göra för att ”klara av att leverera” inte ska behöva leta efter svaret i 15 år, så som jag gjort, utan kunna få en vägledning genom att ta del av de erfarenheter och kunskaper som jag samlat på mig.